Home
 
 
XI. Lärdomar runt de 40. Print
1. Lärdomar från universiteten.

Jag hade nu närmat mig de fyrtio åren. Jag började fråga mig vad det egentligen var som jag hade lärt mig av alla studier och alla resor. Och till att börja med, från min samvara med studenter, forskare och s.k. vetenskapsmän.

Jag var ganska så missnöjd med det jag fått lära mig på Stockholms universitet om människans natur och hennes villkor på jorden.

En gång i min ungdomliga naivitet hade jag sett universiteten som en himlasfär i vilken visa män med långt skägg ägnade sina liv och krafter åt att söka den där romantiska Sanningen med stort S, den som kanske skulle kunna stoppa flera omänskliga krig. Jag hade vuxit upp under andra världskriget och lagt min forskning på det kalla kriget. Vad kunde vara en lyckligt lottad människas viktigaste uppgift, annat än att ge ett litet bidrag till förståelsen för hur vi kunde nå fram till en varaktig fred på jorden i Hiroshimas tidsålder?

Sådana funderingar ansågs dock högst naiva i det akademiska etablissemanget. Vid något tillfälle skrev jag en artikel om behovet av ett nytt ämne som jag kallade “bioekonomi”. Det skulle syssla, föreslog jag, med svältens, krigens och miljöförstöringens tre sammanhängnade hot mot människors liv. Den enda reaktion jag fick var från en professor på juridiska fakulteten som i någon veckotidning kommenterade att “jaså, nu skall han börja studera film”.

Vad jag såg på universiteten var svärmar av folk som bara ville ha en yrkesutbildning, karriärister som snabbt ville tjäna mycket pengar, juristprofessorer som mot stora arvoden förvandlades till vad de själva kallade “advokaternas advokater” och, lite senare, en faktisk omvandling av dessa högre lärosäten till “parkeringsplatser för onödiga” på arbetsmarknaden, något som urbota falskt kom att kallas för ett “kunskapssprång”. Jag började fundera på om vetenskaplig karriär skedde på bekostnad av politisk självsnöpning.

Detta kanske speciellt inom humaniora, där universiteten togs över av politiskt korrekta grupper av olika slag. Voltaire och Condorcet hade tagit livet av Gud fader. Deras lärjunge, Jean-Paul Sartre gav dem i boken “Existentialismen är en humanism” en optimistisk grund för att tro på ett nytt och bättre, ett kommunistiskt samhälle. Människan, lovade Sartre, “blir vad hon skapat sig själv till. Det finns .... ingen mänsklig natur, eftersom det inte finns någon Gud som skulle kunna bestämma den.....människan är ingenting annat än vad hon själv gör sig till.”

När Dostojevski varnat för att “om Gud är död är allt tillåtet” påstod nu Sartre att “eftersom Gud är död är allt möjligt”. Det var kärnan i den “existentialistiska filosofi” som de optimistiskt kommunistoida grupperna inom både kommunismen, socialdemokratin och liberalismen ville tro på.

Ett senare exempel på Sartres avkomma var de s.k. “dekonstruktionisterna”. Dessa älskade att tro att allting bara var “sociala konstruktioner”. En av denna rörelses stora hjältar var Michel Foucault. Denne var övertygad om att inte bara könet utan också olika sjukdomar, även de värsta, inte var något annat än “sociala konstruktioner” som makthavarna hittat på för att hålla nere bland annat sin homosexuella minoritet. Därför fortsatte han glatt med oskyddat kollektivt sexliv nere i San Franciscos glädjekvarter. Tills den “sociala konstruktionen” visade sig verklig och AIDS lade honom i graven.

Slikt dravel, icke minst i form av “genderstudier”, kom senare att dominera mycken verksamhet inte bara i media utan också på de moderna universiteten. Likt Egyptens skördar förstördes där allvarlig forskning av en kombination av karriäristiska och politiskt korrekta gräshoppssvärmar. [1]

Bland mycket annat läste jag själv en bok av Robert Heilbroner som klagade över samma tendenser i USA. Hans slutsats var att en allvarlig tänkares enda chans att få ägna sig åt sökande efter de lagar som styr vårt släkte, det var att åter dra sig tillbaka till något kloster.

Universitetens förfall var ett viktigt element bakom min senare tillvaro på Capri.

2. Lärdomar från Iran.

De många resor och konferenser jag deltog i under åren runt min disputation lärde mig också mycket om verkligheten.

Jag hade sett de vansinniga skillnaderna mellan jordens rikaste och fattigaste människor.

På nära håll hade jag fått se det hyfsade lyxliv som omgav de diplomater som ägnade sig åt praktisk fredspolitik och den fabulösa lyx som omgav den persiska överklassen. Jag hade varit på middagar i familjen Farmanfarmanjans palats, som mer än nånting annat påminde mig om sagoslotten i Tusen och en natt. Men i motsats till den kloka Schahrazads försök att få överleva genom att berätta lärorika sagor för sin hämndlystet adrenalinstinne herre, gav mig dessa moderna furstar känslan av att leva ett totalt omedvetet liv i blint sus och dus, utan några allvarliga försök att förstå sin hotade situation.

Shahens öde, hans uppgång och fall, har jag sedan alltid sett som en modern grekisk tragedi. Om någon vill förstå varför, läs William Shawcross bok om The Shah’s Last Ride. [2]

Likt många andra hade jag framfört en varning till dem om hotande revolutionära problem från de religiöst djupt indoktrinerade massorna. Men, likt många andra, viftade de i sin blinda hybris bort alla slika Kassandror. Och på sitt sätt förstår jag dem; resten av den lilla grupp akademiker jag tillhörde och som skulle ge Shahens regering goda råd, ägnade sig mest åt pygolickal verksamhet.

Jag hade förstått att mycket rika och mycket mäktiga människogrupper lätt drabbas av ett övermodets arrogans, som får dem att tro att deras situation är orubblig.

Men det är den inte. Den ende av mina bekanta som jag dels ätit middag med, två gånger, och dels i media sett ligga genomborrad av en svärm kulhål, var Shahens dåvarande premiärminister, Hoveida. ####

3. Lärdomar från Sicilien.

Den materiella existensens andra extrem hade jag också fått se. Första gången jag såg verklig slum var hos en under 50-talet mycket uppburen socialrevolutionär på Sicilien, Danilo Dolci. Han förde mig till ett kvarter med 40.000 invånare som levde med cirka åtta individer i varje rum. Rum som, i en hel del fall, de svenska sociala myndigheterna knappast skulle accepterat som djurstallar.

När jag femton år senare visades Rios favelas kände jag igen problemen och trodde att djupare ner i misär och fattigdom kunde man inte komma. När jag året därpå, 1972, vandrade igenom Nairobis och Kampalas slum och såg barn leka i oskyddade avfallsrännor, i träck, förstod jag dock att jag hade haft fel på den punkten.

Jag lärde mig att fattigdomen i botten på världssamhället var ett faktum som var långt, långt svårare att klara upp än de flesta av de förvånansvärt vällevande SIDA-folket insåg. Sedan dess har jag haft starka tvivel på u-hjälpen.

Den definition jag då fick lära mig av cyniskt erfarna u-hjälpare var att “u-hjälp är det som de fattiga i de rika länderna ger till de rika i de fattiga länderna”. Jag fick klart för mig att det finns något som jag numera kallar “fattigdomens profitörer”.

4. Lärdomar från Cuba.

Jag hade också på nära håll kunnat studera de två konkurrerande extremerna av “lösningar” på fattigdomens problem, total centralplanering på ena sidan och lika total individualistisk frihet att konkurrera på en s k fri marknad, på den andra.

På Cuba tillämpade man den lösning på fattigdomens problem som Karl Marx ansågs vara fader till och som Sovjetunionen och Kina sökte förverkliga inom sina egna gränser och föra ut till andra länder.

Där mötte jag ledare som var fanatiskt övertygade om att bara det och det och det kunde genomföras, så skulle all fattigdom snabbt vara avskaffad, materiell jämlikhet införd och de socialistiska länderna på kort tid “hinna ifatt och gå förbi” de kapitalistiska i rikedom, som Stalins efterträdare Nikita Khushchov utlovat 1956.

Där såg jag hur de opportunistiska akademikerna, samma typer som jag sett i Sverige men nu under långt hårdare politiska och polisiära bandage, ägnade sig åt att bevisa de “sanningar” som Fidel Castro och José Marti, Cubas egen Marx, hade förklarat som sanna.

Samtidigt såg jag hur det förfärande förtrycket, de absurt långtgående förbuden mot varje form av individuellt initiativ, och en än absurdare ekonomisk politik, allt rättfärdigat med marxistiska besvärjelser, drev ner detta land som före Castro hade varit ett av Latinamerikas rikaste till woodo-Haitis nivå.

På Cuba fick jag handgripligen demonstrerat för mig vad jag redan visste teoretiskt, att kommunistisk jämlikhetspolitik med hjälp av diktatorisk kommandoekonomi är något av det värsta som kan drabba ett mänskligt samhälle.

5. Lärdomar från USAs maktelit.

Som deltagare i “The 1980’s Project” i the Council on Foreign Relations fick jag nosa på den andra lösningsextremen på världens materiella problem.

Council on Foreign Relations är en av världens absolut mäktigaste organisationer inom globens utrikespolitik. Den består av ett antal av USAs rikaste och mest inflytelserika individer. Till dessa är anknutet ett forskningscentrum, ofta kallat “Rockefeller’s Think Tank”, i vilket USAs ledande utrikespolitiska experter inom universitet och media i stenhårda diskussioner och med mängder av utredningar penetrerar dagens och morgondagens viktigaste och svåraste problem. Resultaten presenteras ofta i Rådets tidskrift, Foreign Affairs, som är en oundgänglig del i utrikesministrars och toppdiplomaters mentala diet.

Dess grundhållning är naturligtvis raka motsatsen till den marxistiska och kommunistiska. Men, likt vad jag fann i min avhandling, deltagarna motiveras inte i första hand utav sökande efter Sanningen utan efter sökande efter den sanning som bäst kunde befrämja amerikanska intressen världen runt.

Jag hade den utomordentligt stora förmånen att under några år i mitten av 70-talet inom denna organisation få delta i sökandet efter det kommande 1980-talets mest sannolika utveckling och efter vilken amerikansk utrikespolitik som då bleve bäst.

Självklart var stämningen i dessa diskussioner helt annorlunda än den jag hade upplevt på Cuba; alla upptänkliga tankar och idéer kunde diskuteras och öppenheten för misstag och felaktigheter i de egna slutsatserna var näst intill total.

Dock inte helt. Mitt jobb, ihop med Howard Wriggins, som sen blev USAs ambassadör till Sri Lanka, var att skriva en studie av u-ländernas fattigdomsproblem och vad som eventuellt kunde göras åt dessa.

Skickligheten och kunnigheten i denna grupp var så stor att jag tror inte att jag hade mycket att bidra med, utom möjligen på två punkter.

Jag varnade dem kraftigt för att tro på effektiviteten i den embargopolitk som många amerikaner ville ha. Icke minst den cubanska lobbyn i Florida som därmed ville straffa Castro. De flesta i gruppen höll med mig. Men politiken har fortsatt i trettio år till. Jag tror numera att grundskälet är att Castro är ett för Washington nyttigt och näraliggande kommunistiskt spöke, en “yttre fiende” som är bra att ha för att kunna peka på som en inre sammanhållande kraft inom USA.

Ty utan yttre fiender är det svårt att hålla samman stora samhällen. Det kommer också att visa sig vara ett av världens allra svåraste problem under innevarande århundrade.

Den andra punkten rörde möjligheten till arbete i u-länderna. Där tog jag en rejäl strid med redaktören för min bok. Hon ville stryka mina starka tvivel på att USAs multinationella investeringar i u-länderna kunde skapa full sysselsättning eller något åt det hållet. Det passade inte in i deras USA-vänliga tänkande, för vilket jag inte ville lägga mig platt. På denna punkt har mina farhågor naturligtvis visat sig högst berättigade. Den globala arbetslösheten är och förblir ett jätteproblem.

6. Lärobok för 80-talet.

I min lilla bok om Funktionssocialism hade jag främst konstaterat att det inte finns några “stora” lösningar på våra samhällsproblem. Vad som finns är en kamp om de mängder av små “funktioner” som äganderätten består utav.

Den analysen förstärktes av alla de erfarenheter som resorna i omvärlden hade givit mig. Jag har behållit denna uppfattning livet igenom och under de senaste tjugo åren stämt av den med den biologiska evolutionens små mutationer som slumpmässigt skapar nya livsformer. Jag tycker biologin stämmer väl med den samhällsutveckling, där summan av oändligt små och många individuella ändringar i beteenden har skapat både de framsteg och de nya problem, med vilka vi nu lever.

Men vilka var huvudklumparna i dessa oändligt oöverskådliga mänger av förändringar? Den frågan sökte jag få grepp på i mitt första försök till en samhällelig helhetsbild som fick titeln Lärobok för 80-talet och publicerades 1975.

En huvudpunkt i denna bok var mitt tvivel mot den reklamstyrda “konsumism” som var nödvändig för den ekonomiska tillväxt, som är kapitalismens religion. Ty förvisso delade jag - och delar - en del av idéerna bakom ungdomsupproret på slutet av 60-talet. Icke minst deras protester mot den totala kommersialiseringen och den därmed sammanhängande fördumningen av vårt samhälle, bland annat genom det stupidifierande inflytandet från nästan helt reklamberoende media.

Möjligen var jag den förste i Sverige att nyttja ordet “konsumism” som jag funnit hos Pasolini i den italienska debatten.

Lärobok för 80-talet var mitt första allvarliga försök att finna de stora dragen i vår samhällsutveckling och de lagar som styr dem.

Den bästa korta sammanfattningen var nog inspirerad av mina studier av vinklarna på biljardbordet i Karlshamns hamnkafé tjugo år tidigare. Jag citerar en bild från sidan 73 i boken, som jag sedan leker med i 275 sidor:

“De sju viktigaste bollarna som rullar på min världsbilds biljardbord är befolkningen, standarden, resurserna, tekniken, institutionerna, värderingarna och våldet. Dessa sju snurrar evigt runt varandra, stöter stundom samman och får en ny riktning, befinner sig ibland i hastig rörelse, ibland i vila. Men ständigt är det dessa sju som bestämmer människornas liv, gruppernas såväl som individernas.”

Den boken gick ut i fem svenska upplagor. Ibland kallades den för den tidiga miljörörelsens Bibel. I den framförde jag de flesta av de kritiska åsikter som också i dag, 30 år senare, dominerar den ekologiska debatten. Och som jag i stora drag fortfarande står för.

Dock, på en mycket viktig punkt hade jag gravt fel, inser jag numera. Likt många fortfarande gör, såg jag de stora gapen i inkomster och förmögenheter enbart som uttryck för överklassens urbota egoism. Jag såg lyxlivet enbart som ett slöseri med jordens knappa resurser vilket bidrog till de fattigas materiella nöd.

I dag inser jag den förfärliga sanningen att i ett samhälle, i vilket naturlig biologisk altruism saknas, i det lever de fattigaste inte trots, utan tack vare de rikas lyxliv. Samt tack vare att de rika och mäktiga med hjälp av slaveri och arbetslöshet tvingar dem att arbeta för att skapa denna lyx.

7. Lögnen om arbetslösheten.

”Du kan lura en del av folket hela tiden.

Du kan till och med lura hela folket en del av tiden.

Men du kan inte lura hela folket helt tiden.”

Detta visdomsord skall nu också få ingå i min filosofiska park. Inte därför att jag tror att Abraham Lincoln hade rätt när han yttrade det. Utan, tvärt om, därför att jag fruktar att Lincoln hade fel. Jag är rädd för att det stundom går att lura hela folket hela tiden. En sådan fråga är den om arbetslöshetens natur.

För några år sedan satt jag i en TV-studio. Mitt emot mig satt Sveriges vice statsminister, då arbetsmarknadsminister. Liksom halvdussinet andra debattdeltagare, beklagade hon arbetslösheten som ett stort politiskt misslyckande.

Ordet kom till mig: “Politikerna vill inte ha bort arbetslösheten. Politikerna kan inte ta bort arbetslösheten. Och skulle de kunna ta bort arbetslösheten skulle det medföra katastrof för Sverige. För arbetslösheten är inte ett misslyckande. Den är det kapitalistiska systemets oundgängligen nödvändiga disciplineringspiska.”

Margareta Winbergs ögon, som inte är små i naturtillståndet, blev tallrikar. Och debattledaren, den alltid lika inställsamme Göran Rosenberg, bad TV-publiken om ursäkt för att man bjudit in också mig. Fast det var förstås bra med lite galna åsikter.

Vad som stundom får mig att förtvivla är hur massorna i evighet tycks kunna hållas i stupid okunskap om den verklighet i vilken de lever, inte minst när det gäller det arbete de tvingas utföra.

Debatten är i dag lika debil som när jag skrev en bok i frågan. Denna kom först ut på danska, där den hette “Nej till full sysselsättning” och inspirerade en organisation som tog sig namnet “Sällskapet för medvetet arbetsskygga individer”. Deras kampsång löd: “Arbeta gitter vi inte, det har vi svenskarna till”.

8. Arbetslöshet - en ersättning för slaveriet.

I Sverige fick mig det socialdemokratiska förlaget Prisma att acceptera den könlösa titeln Tankar om den fulla sysselsättningen. Den kom ut 1977, blev tämligen populär och översattes till flera språk.

Till sin grundläggande natur är de flesta människor födda lata. I några miljoner år har vi levat i små fårhjordar om 25 à 50 individer, kanske upp till 100. I dessa flockar har några få varit aktiva ledare, resten passiva följare. Så är det fortfarande, om än i mer komplicerade, integrerade former.

Det finns ett antal studier som pekar på att primitiva människor bara arbetar cirka 700 eller 800 timmar om året, två à tre om dagen, för sin materiella försörjning. Sen sover dom, hoppar, dansar, älskar och ser på TV.

Människan, den övervägande majoriteten, är lat och vill helst beta utan att arbeta.

De adrenalinstinna ledarna, däremot, de har massor av energi och de behöver instrument och verktyg för att kunna vinna över varandra. Därför gör de sina lata medmänniskor till verktyg genom att förslava dem.

Mänskligheten har drygt fyratusen år med hyfsade skriftliga källor bakom sig. Under 3.850 av dessa har slaveriet varit en normal del av samhället. Det är inte förrän i mitten av 1800-talet som vi på allvar börjar avskaffa t.ex. livegenskapen i Ryssland 1861 och negerslaveriet i USA 1865.

Om människan är lat måste de starka ledarna, som fortfarande behöver sina instrument, ändå få de lata att arbeta.

Det lyckades man med genom att införa vad någon socialist kallade “magarnas slaveri”, i kombination med det hot om misär och svält som arbetslösheten innebar.

Typiskt nog är det samtidigt som slaveriet avskaffas som vi får den första statistiken på arbetslöshet.

Ett enkelt faktum är att arbetslösheten ingalunda är ett politiskt misslyckande. Arbetslösheten har ersatt slaveriet som disciplinerande piska på de lata.

9. Medborgarlön.

För att mildra det lidande och den stress som de svagaste utsattes för genom arbetslöshetens faktiska slaveripiska föreslog jag en medborgarlön. Det var första gången efter kriget, som denna gamla idé togs upp. Den blev mäkta populär på vänsterkanten och min bok översattes till flera språk. Idén är nu det centrala diskussionsämnet i en internationell organisation som heter BIEN, Basic Income European Network, och vars www är väl värd att besöka. [3]

Dock kom jag här omedelbart i konflikt med vad jag såg som alltför naiva optimister på vänsterkanten.

Ingen företrädare för den fackliga rörelsen kan naturligtvis gå ut och begära högre löner med den ärliga motiveringen att detta skulle hjälpa medlemmarna att leva ett mer lättjefullt liv.

Därför vägrar nästa alla socialister att erkänna att de flesta människor är lata.

De som inte vill inse lättjans frestelser vill ha en medborgarlön som skall utgå enbart och allenast därför att människan existerar. De ser medborgarlönen som en sorts grundrättighet som varje människa bör tillerkännas, utan varje förpliktelse till motprestation.

Det kunde jag inte acceptera. Vilket blev en av de första plumparna i vänstersidans betygsbok för GAK.

10. Vårt tvång till arbete.

Varför? Därför att det var under denna diskussion som jag kom att läsa en mening hos Bernard Campbell som i grunden förändrade mitt tänkande. Vilket jag tar upp i nästa kapitel.

Jag hade tidigare tenderat att se den stora massan, befolkningen, populationen, P, enbart som “tools”, som verktyg och instrument för de adrenalinstinna hannarna i dessas kamp mot varandra. Men jag hade sett dess existens som något fullkomligt självklart.

Nu läste jag emellertid hos Campbell att det kanske bara fanns plats för tio miljoner människor på jorden i naturtillståndet. För att få plats för flera var vi dömda att överkomma vår lättja. För att få fram alla de uppfinningar som i slutändan ökade avkastningen på våra jordar och därmed lät flera av våra barn få överleva var vi tvingade att arbeta hårt, mycket hårt.

Det betydde att slaveri och arbetslöshet växte fram som omedvetna instrument för att få fram ett tvångsarbete som tjänade inte bara de rika och mäktiga utan också de fattigas egna barn. Ty det var tack vare detta som de fick mat.

Återigen en förfärande herakleitisk insikt.

Mina cyniska italienska vänner formulerade den väl: för att få i grunden lata människor att arbeta måste samhället ha “o miseria, o Siberia”, antingen kapitalistisk misär så man svälter ihjäl, eller kommunistiska arbetsläger i Sibirien, där man ges friheten att arbeta ihjäl sig.

Det är därför som arbetslösheten, som jag nu ser det, är kapitalismens nödvändiga disciplineringspiska, alltså inte enbart för de rika och mäktiga utan i allra första hand för att de fattiga själva och dessas egna barn alls skall få leva. Denna piska är det minst onda alternativet mellan en död från misär eller en i Sibirien.

Problemet blir då medborgarlönens höjd. Den får inte vara så hög att den tar bort arbetsviljan, eller arbetstvånget, för de som skall göra de smutsigaste jobben, med de största riskerna, det minsta anseendet och de lägsta lönerna. Ty då får vi inte dom jobben gjorda. En alltför hög medborgarlön utan motprestation kommer att underifrån urholka all arbetsdisciplin i hela systemet.

Därför, hävdade jag, och hävdar fortfarande i strid med åtskilliga idealister, att en medborgarlön måste vara en bra bit lägre än de lägsta lönerna för dessa de sämsta jobben. Dessutom måste den vara kombinerad med några års samhällsvärnplikt.

11. Tillväxt och miljö.

Det finns ytterligare ett, och ett än svårare problem i denna soppa. Jag pekade på det redan i Läroboken för 25 år sedan. Dock har det ännu inte gått in i debatten, nämligen den fulla sysselsättningens förödande verkan på naturen.

Om vi har tekniska framsteg som tillverkar våra produkter på allt kortare tid och till ständigt billigare pris, då kunde vi, vid oförändrad materiell standard, låta allt fler människor hoppa av arbetets grottekvarn. Men om det politiska motståndet är för stort mot att via allt högre skatter omfördela inkomsterna från dem som arbetar till dem som hoppar av arbetet, då kan vi inte tillåta sådana avhopp. Kvar blir då, som enda lösning för att kunna bibehålla den fulla sysselsättningen, att vi ständigt höjer den genomsnittliga materiella standarden i samhället.

Vill vi ha både tekniska framsteg och full sysselsättning är vi alltså piskade bli lyxkonsumenter.

Men om det nu är denna eviga ekonomiska tillväxt, driven av förbättrad teknologi och kravet på full sysselsättning, som hotar att förstöra naturen och dra undan människans livsförutsättningar på denna begränsade jord, då sitter vi i en taskig situation. Då kan det gå för oss som för kung Midas, som önskade sig att allt han rörde vid skulle bli till guld. Så skedde, varför han höll på att dö av hunger innan han insåg sitt misstag.

Hur kommer det sig att vi sitter fast i vårt misstag, i detta på sikt ekologiskt vansinniga beteende?

Det beror, förstår jag numera, på att det inte är förståndiga människor som styr vår utveckling utan enfaldiga Midas-typer. Vi är nämligen kedjade till en ny livsform. Vi är numera alla tjänare i en blind konkurrens mellan det jag benämnt “samtänkande Superhjärnor”.

Till vilket jag återvänder i kapitel XIV.



[1] Hur allt detta, via censur av läroböcker, nu håller på att förstöra --- ”dumbing down” --- våra skolor, vårt tänkande och våra samhällen visas utomordentligt väl av Diane Ravitch i The Language Police. How Pressure Groups Restrict What Students Learn. Knopf, New York 2003.

[2] Chatto & Windus, London 1989.

[3] www.basicincome.org or www.bien.be

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems