Home
 
 
IX. Lycka eller olycka? Print
1. Nel mezzo del cammin........

Den 22 mars 1968 var, på ett sätt, min största men - låt mig tillstå det - även min sista riktigt lyckliga dag i vad jag, tyvärr, ser som avundsjukans hemland på jorden. Sedan dess har Sverige alltid haft en mörk skugga över sig, från min horisont.

Låt mig, innan jag berättar min version av vad som hände, grubbla lite runt en ung, tämligen idealistisk människas sätt att fungera när han eller hon utsätts för maktövergrepp som de själva ser som klart orättvisa. I all synnerhet från dem, som mer än alla andra, borde stå upp för det rätta, det vill säga, juristprofessorer.

Jag var just 35 fyllda, hälften av vad jag är när jag skriver detta.

Det jag hade föresatt mig hade jag lyckats genomföra. Disputationen på en rejäl doktorsavhandling låg, den kvällen, bakom mig.

Dagen avslutades med en glad fest på Wenner-Gren Center. Folke Schmidt, en professor av allvarligt slag i arbetsrätt, var ordförande i betygsnämnden. Den var dubbelt så stor som vanligt, ty fakulteten hade förstått att de inte förstod nånting av min materia och hade därför dubblat dess antal. Vid festens slut talade Folke Schmidt om för mig att nämnden var enig i att vilja ge mig en docentur.

Det skulle betyda sex års möjlighet till fortsatt forskning - vilket var vad jag då drömde om. “Du kan börja på fakulteten redan i morgon” sa han.

Marianne, “L’amor che moveva il mio Sole” [1] , var underbarare än nånsin. Livet var fyllt av kärlek, framgång och lycka.

Det är när man känner sig så, varnade de visa grekerna, som de avundsjuka (gudarna?) slår till.

2. Wallenbergarnas nazi-samarbete.

Åt de stora och viktiga frågorna hade jag ägnat 98 procent av min avhandling. Knappt ett halvdussin av bokens sidor behandlade i förbigående Sveriges roll i embargopolitiken.

På dessa gjorde jag dock något som ingen försiktigt klättrande akademiker bort göra, jag avslöjade både Wallenbergarnas nazi-samarbete och socialdemokraternas NATO-samarbete. Hade jag nöjt mig med Wallenbergarna hade jag säkert fått nått fint jobb hos sossarna. Och hade jag bara tagit sossarna, hade jag kunnat bli påläggskalv i finansimperiet. Men nu tog jag, “i Sanningens namn”, båda. Och det var inte helt uppskattat av någondera.

Med det nationalistiskt egocentriska perspektiv som är människan givet, var det dessa få sidor om Sverige som var de enda som här togs på allvar och som avgjorde min framtid.

Denna egotrippning är lika aktuell i dag. Samtidigt som världen senvintern 2002 diskuterade möjligheterna av ett krig i Irak sysslade till exempel Svenska Dagbladet länge och intensivt med de extremt väsentliga frågorna om Maria födde Jesus medelst jungfrufödsel samt om denne, hennes son, kunde gå på vattnet eller inte.

Globala frågor av det slag jag skrev om i min avhandling 1968 låg också då långt utanför den normala landsortsdebatten. De togs knappast upp i förbigående när boken kom. Vad som däremot togs upp och blev till huvudartikel i Dagens Nyheter den dag boken publicerades, det var den handfull sidor som handlade om Sverige.

Ty på dem lyckades jag vara högst förarglig för båda de maktgrupper som gemensamt styrde vår formella demokrati, Wallenbergarna och socialdemokratin.

Vad hände?

Tänk er en ung och helt okänd man som plötsligt står upp på stadens största torg och mot landets ledande penningmånglare citerar en stor föregångare bland vår sanningssägare, den jungfrufödde, han som drev ut penningväxlarna ur templet.

Hur var det Han sa? Var det inte: “Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?”

Vad var det för en förarglighet den unge mannen ropade ut? Jo, sa han så det hördes: “vad hjälpte det er, Sveriges mäktigaste män, när ni tjänade en massa miljoner, men gjorde det på samarbete med Hitler?”.

Måste inte denne man anses högeligen förargelig för bröderna Jacob och Marcus Wallenberg, för det brödrapar som i min ungdom regerade Sveriges ekonomi men som under världskriget, trots att åtminstone Marcus var västvänlig, nedlät sig till att också fungera som bulvaner för nazistiska företag?

Jag var den förste [2] i Sverige som öppet vågade ta upp denna, i dag väl etablerade sanning. [3]

Men att framföra den så tidigt som 1968, det gjorde mig till högersidans fiende. Och sådana förtjänar förstås karaktärsmord.

3. Socialdemokraternas NATO-samarbete.

Vi talar mycket om demokrati och folkstyre i vårt land. Sanningen är dock den, att det är häpnadsväckande få som verkligen styr i de stora och viktiga frågorna. Även på vänstersidan.

Under 45 år efter andra världskriget, fram till Sovjetimperiets fall, var en av de viktigaste dogmerna för det socialdemokratiska partiets makt att Sverige var ett neutralt land, obundet och alliansfritt i både väster och öster.

Tänk er då återigen samme unge och okände man, som jag nyss nämnde. Han står fortfarande på det stora mediatorget. Med hjälp av hela dess viktigaste löpsedel vänder han upp och ner på dogmen. Han visar att de högsta politiska makthavarna inom socialdemokratin, i klar strid med vår påstådda neutralitetspolitik, under nästan

hela efterkrigstiden har jobbat ihop med USA och, om än informellt, med NATO, i en hemlig ekonomisk krigföring mot Sovjetväldet.

Eftersom också detta var sant, var det högeligen förargligt för de extremt få av det socialdemokratiska partiets toppar som alls visste om detta klara brott mot neutraliteten. I första regeringskonseljen efter det min bok kom frågade dåvarande statsrådet Alva Myrdal statsminister Tage Erlander, om det fanns flera liknande “lik i gardroben”, som yngre medlemmar av regeringen inte fått veta om.

De få som visste om det var de, på den socialistiska sidan, som hade den högsta politiska makten i Sverige.

Inte heller de blev förstås särskilt förtjusta över mina avslöjanden.

Om det då inte gick att muta och korrumpera denne unge man, låt oss göra allt för att bli av med honom, sa kanske somliga av dem. Låt oss, ihop med Wallenbergs knektar på Stockholms universitet, stänga alla dörrar för honom, marginalisera honom och tysta ner hans obehagliga sanningar.

Ett litet problem för andra av dem, som jag tog upp i förra kapitlet, var dock att samme unge man hade givit det stora Partiet en ny variation av socialismens teori, som de gärna ville sprida. Efter att ha testat hans omutlighet med inbjudningar till både Bommersvik och Harpsund, klarade man dock detta genom att stjäla hans idé och ge den till en av partiets få allvarliga tänkare, Östen Undén.

4. Grek eller romare?

Trots all cynism jag senare förvärvat, har jag aldrig helt lyckats växa ifrån en smula naiv idealism. Jag har nämligen alltid inbillat mig - och gör det fortfarande ! - att ett element i Västvärldens storhet, och ett viktigt element, är det fria sökandet efter sanning. Universiteten föddes, har jag alltid trott, inte enbart av utilitaristiska skäl utan också för att en liten grupp människor skulle kunna dra sig tillbaka från världens ävlan och, med måttlig materiell trygghet, forska efter det som ligger bakom det som synes vara, för att gräva undan lager efter lager av lögn, bedrägeri och självbedrägeri, för att söka efter det vi aldrig helt och fullt kommer att nå, men som vi alltid kan komma lite närmare, Sanningen, med stort S.

Det kalla krigets ekonomiska historia var en enda lång svit av lögn och bedrägeri. Från kommunisternas sida var detta självklart, se citaten från Gyorgy Lukacs #### och Lenin nedan ####. Men tyvärr, hade jag funnit, började samma onda göra sig gällande också på västsidan.

USA genomförde en global ekonomisk krigföring med hjälp av något som mest liknade utpressning mot hjälpmottagare och handelspartners. Västeuropa och diverse andra länder låtsades spela med fullt ut. Men många regeringar slöt sina ögon för det myckna smuggel och alla de lagbrott som tjänade deras egna ekonomier. Politiken var i stort sett hemlig. Den doldes i falska former, i Sverige t.ex. bakom den tidens valutaregleringar. Den underkastades aldrig demokratisk debatt i parlamenten. Gentemot de demokratiska massorna ljög de få som var väl informerade. Eller teg de, i bästa fall, om vad de visste. Detta gällde också i Sverige.

Andra kapitlet i min avhandling slutade, i den store samhällsvetaren Max Webers anda, med ett klart angivande av mina egna värdepremisser. I detta beklagade jag de tendenser i Väst, som förde oss allt närmare situationen i öst. Där var det fullkomligt självklart att också samhällsvetare och andra akademiker var det Kommunistiska Partiets lydiga tjänare. Lydiga tjänare började de bli också i Väst, om än för andra Herrar.

Och varför skulle det vara annorlunda på den juridiska fakulteten på Stockholms universitet?

Jag avslutade med två citat: “....värdet av vetenskapen testas extra väl i tider av stress och hårda konflikter. Behovet av en objektiv samhällsvetenskap är detsamma när samförstånd råder som i perioder av värdekonflikter.” Men detta dilemma är ingalunda nytt, la jag till, vilket väl uttrycks i det gamla talesättet att “i Grekland hyste filosofer lojalitet mot Sanningen, i Rom mot Rom”.

Vad jag nu fick lära mig var, att också Sveriges akademiker var lojala mot Rom. Också i Sverige var - och är - de allra flesta forskares främsta lojalitet mot den makt som ger dem deras karriär och anslag. Jag borde ha förstått det! Ty hur många gånger hade jag inte hört Gunnar Myrdal, med sin erfarenhet som politiker och handelsminister, säga: “Den politiker som inte på en eftermiddag kan plocka fram fem professorer som bevisar att han har rätt i det han säger - oavsett vad han säger - det är en usel politiker!”

Den dubbla makt, som 1968 kunde plocka professorer på det sättet, älskade ingalunda att jag avslöjat Wallenbergarnas smutsiga naziaffärer och det klara brott mot neutraliteten, som en rad socialdemokratiska ministrar i skumme begått.

Än värre ur demokratisk synpunkt: när de svenska flygfälten i början på 50-talet byggdes ut för att kunna ta emot tunga amerikanska bombplan om ryssen gick in i Västtyskland, lär detta ha varit resultatet av ett muntligt avtal mellan den svenske statsministern, försvarsministern och överbefälhavaren. Inga andra informerades, inte ens utrikesministern!

Men det är klart, den som mitt under det pågående kalla kriget kom nära den typ av sanningar, han måste anses obehaglig till gränsen för farlighet.

5. Bör också vänskap säljas ut?

Att vetenskapsmän ofta är maktens lydiga tjänare, det är mig numera självklart. Det smärtar mig än mera när också vänskap underordnas politiken.

När Bush tillgriper det bibliska yttrandet “att den som inte är med oss är emot oss” för att rättfärdiga sin anti-terroristiska politik, då är detta ett uttryck för den längtan efter Abrahams maktunderkastelse under sin gudomlig ledare, nu globalt, som Bush Jr. tycks drömma om.

Vad är det, som djupast sett, driver honom till ett sådant beteende?

Det är inte bara presidenter och generaler som drömmer om slik makt. Jag har en medelmåttigt begåvad men mycket maktlysten vän som följt mig tvärs igenom livet. Han var ordförande när jag var vice i Stockholms Studenters FN-förening 1956.

Han tog en pol. mag.-examen, ingick i Per Ahlmarks karriäristiska folkpartigäng, blev en Wallenbergs påläggskalv på Stockholms Handelskammare, riksdagsman och under en kort tid också handelsminister.

Denne gode “vän” hade samma inställning som Bush: den som inte var helt med honom i ett djupt emotionellt hat mot kommunismen, han var emot honom.

Vi har träffats lite då och då också under de senaste årtiondena. Varje gång slutar dessa träffar numera med att han, med glatt rusig min, påminner mig om ett stort projekt som han i flera år hade gemensamt med en annan av våra studentvänner, som senare blev chef för det svenska radiospionage som, i praktiken, var en del av USAs globala försvar [4] .

Dessa två “vänner”, berättar min gamle vän insistent, hade bestämt att om ryssen skulle komma till Sverige så var en av deras första åtgärder att släpa ut mig i Liljanskogen och skjuta mig!

Jag önskar det hade varit ett skämt. Men det var det inte. Det var dödsallvar från dessa abrahamistiska knektar till den kapitalistiska makten. Lydnad inför den valde guden var långt viktigare än någon mänsklig vänskap. Den som ifrågasatte gudens allmakt skulle, vid behov, bara bort, bara skjutas!

Personligen uppskattar jag, oändligt mycket mera, historien om Anne Frank.

6. Är kriget biologiskt?

Låt mig gräva ett spadtag till. Världshistorien består mest av krig. Vanligen vinner den sida som har den starkaste armén. Arméns styrka består delvis i en ryggradsmässig lydnad under sin general. Om så är fallet, kan man då inte se myten om Abrahams villighet att lyda Gud, prövad med det absurda brännoffret av Isaak, som ett uttryck för historiens högsta överlevnadsförnuft? Vilken därför till och med kan vara framselekterad i vår biologi.

Kan inte detta i så fall både förklara och förlåta slik “vänskapliga” stupiditet?

Förfärligheters förfärlighet! Men är denna tanke sann eller falsk? Ligger det förfärliga, som vi gärna vill tro, i andra människors ondska? Eller ligger det nerlagt i Bushs, de juridiska fakultetsmedlemmarnas, min mordiskt liberale vän, och även i min egen biologiska natur? Är vi bara marionetter i en krigisk historias blinda framfart, författad av en skribent med namnet “Evolution”?

När jag nu, efter ytterligare 35 års studier och något dussin egna böcker, tänker tillbaka på min avhandling om det kalla kriget, finner jag redan i den ett spår av sådant biologiskt tänkande, som senare har kommit att spela en långt större roll för mig. Redan 1968 frågade jag mig om den amerikanska embargopolitiken och hela det kalla kriget, likt vikingarnas raseri, måhända var ett utflöde av ett blint biologiskt handlande.

I min läsning, som redan då var långt bredare än som var lämpligt för en akademisk specialist, hade jag kommit på en bok som satte rejäla myror i huvudet på mig. [5] Den handlade om en teori hos den italienske samhällsfilosofen Vilfredo Pareto som skrev i början på 1900-talet. Denne gjorde en åtskillnad mellan “residualer” och det bland börshajar numera välkända ordet “derivater”. Residualer är emotionella, biologiska bastillstånd. Det är de som är de verkliga orsakerna till våra handlingar. Derivater är de många olika praktiska uttryck som dessa grundläggande drifter tar sig men som vi dock alltid söker förklara med förnuftsskäl, rationaliserande bort allt tal om blint biologiskt handlande.

Jag finner följande citat i min avhandling. Det syntes mig redan då vara den kanske djupaste förklaringen till det kalla kriget och den embargopolitik jag analyserat: “Djuret resonerar inte, det handlar på ren instinkt. Det använder därför inga derivat. Människan, däremot, vill tänka och hon känner sig pressad att dölja sina instinkter och känslor” bakom till synes förnuftiga skäl.

Detta är nog första gången som jag tog ett steg i riktning mot den högre grad av biologisk determinism, vilken sedan kommit att bli central i mina böcker. Tanken har arbetats ut och raffinerats, likt en klumpig sockerbetas förvandling till rent socker, i böckerna om “Adrenalinstinna hannar” 1985, genom Lärobok för 90-talets blinda integrationsprocess 1990, och via individers intelligenssortering innanför oundvikliga hierarkier i “Superhjärnornas kamp” 1996. Sockret, om något, finns i den mer lättlästa Tankar om Västvärldens Vishet, som skrevs till öppnandet av Capris filosofiska park år 2000.

7. 50-årsjubileum för den svenska neutralitetsllögnen.

Efter dessa “djupare” funderingar, låt mig återvända till den doktorsavhandling, som försåg mig med mitt livs enda medvetna rejäla trauma.

Som jag nämnde ovan, fick jag redan på disputationsdagens kväll besked om att jag kunde börja som docent dagen därpå, om jag så ville.

Så blev det dock inte.

Jag hade nämligen gett mig ut på djupare vatten än jag då förstod. Kvällen innan disputationen ringde min käre professor, Ingvar Svennilson, mig och varnade mig för hårda bandage: “du har utmanat mycket starka krafter”, sa han.

Drygt femtio år efter Sverige började delta i USAs ekonomiska krig mot Sovjet, kom en artikel härom i Svenska Dagbladet. Det var den 13 januari 2003. Författare var den förre statssekreteraren Carl Johan Åberg. Rubriken var: “Vi gick i USAs ledband”.

Den handlade om exakt samma problem som jag tog upp 35 år tidigare. 1968 var detta, att Sverige “gick i USAs ledband”, dock så känsligt att reaktionen på den tvingade mig att gå i landsflykt.

Det roade mig storligen att man, 35 år senare, som Carl Johan nu gjorde, avslöjar denna sanning som vore det något nytt. Det visar ganska klart att Sverige i denna fråga under halva mitt liv varit ett lögnens samhälle, ett likriktat ljugar-Sverige.

8. En akademisk skandal?

Vad var det då som hände 1968? Det kan jag tyvärr inte med säkerhet veta. Men lite vet jag.

Förlåt om jag nu tröttar läsaren med en lång beskrivning av något som mest har personlig betydelse; detta trauma sitter djupt i mig. Men det kan också belysa hur verkligheten stundom ser ut, även inom de s.k. vetenskaperna.

Dessutom var frågan vid denna tid så intressant att när boken kom ut, den 2 mars 1968, ägnade Dagens Nyheter, som sagt, hela sin löpsedel åt den, med texten: “Forskare hävdar: USA tvingade SVERIGE STÖDJA HANDELSKRIG mot öststater.” Vilket bland mycket annat ledde till att Utrikesdepartementet ringde på stubinen och ville ha tio exemplar. Antydande att jag nog hade kommit på något skumt!

Det första som sen hände på det akademiska planet var att Gunnar Myrdal hade lyckats få en av Europas absolut bästa experter på det område jag skrivit om, att ställa upp som förste opponent. Han hette Michael Kaser och kom från Oxford. Men se, det gick inte den juridiska fakulteten med på. Kaser kunde få bli andre opponent, men inte förste.

Varför? Jo, enligt vad professorn i folkrätt, Hilding Eek, som senare dog en konstig död, talade om för mig, var det åtskilliga i fakulteten som inte förstod engelska, det språk på vilket jag skrivit boken.

Då det inte fanns någon i Sverige som hade den ringaste kompetens på mitt område, valde man till förste opponent en finsk professor vid namn Klaus Törnudd. En i och för sig förträfflig man. Han blev senare blev Finlands ambassadör till FN. Hans opposition var dock något knappologisk. Som protokollet visade, hade han inte en enda invändning på någon väsentlig punkt. Däremot hade han funnit ett antal kommafel och liknande. Samt fem uteblivna källreferenser, vilket förvisso smärtade mig, bland de kanske tusen jag hade med.

Fakultetsopponentens slutomdöme var följande:

“Disputationen utvisade, att respondenten väl behärskar sitt material och att han kunnigt och säkert var beredd att diskutera de av opponenterna framförda synpunkterna. Enligt min uppfattning har jur.lic. Gunnar Adler-Karlsson med denna avhandling och disputationen på ett övertygande sätt ådagalagt sin förmåga att utföra självständigt vetenskapligt arbete och därvid behärska både ett omfattande material och metoder hämtade från flere (sic) olika vetenskapsområden.”

Disputationen gick alltså förträffligt. Gunnar Myrdal extraopponerade och tillrådde ett mycket gott docentbetyg.

Enda incidenten var den andra extraopponenten, den tillförordnade professorn Jacob Sundberg, som antydde att det mesta i boken var påhitt och att allt var totalt otillförlitligt. Den extrema högertonen i hans inlägg var kristallklart. Ingen kan ta det på allvar, tänkte jag.

Men tydligen kunde man det.

Disputationsmiddagen var, som sagt, en glädjens fest och Folke Schmidts ord värmde mitt hjärta.

Men sen började det. Exakt vad vet jag dock inte. Ty fakultetens protokoll ger bara besluten, inte diskussionerna. Men klart är att det myglades till tusen.

Disputationen ägde rum den 22 mars. Betygsnämnden, som alltså bestod av sex professorer i stället för de vanliga tre, hade sammanträtt två gånger före denna. Därför kunde de samma kväll disputationen hölls, förvisso med olika motiveringar, avge sin enhälliga rekommendation om ett docentbetyg. Professorerna Schmidt och Eek gav ett särskilt yttrande i vilket de extra starkt rekommenderade ett sådant.

Den 2 april sammanträdde fakulteten. Där fanns då åtskilliga som ville spola mig. Men då det sannolikt aldrig hänt i Stockholms universitets eller, som den tidigare hette, Stockholms Högskolas historia, att en fakultet gått emot sin egen enhälliga betygsnämnd, skämdes man lite för att ställa till med en sådan skandal. Därför valde man att återförvisa ämnet till betygsnämnden i hopp om att denna skulle ändra sig.

Det gjorde den inte. Den kom igen med en klar och enhällig rekommendation om att jag skulle få ett docentbetyg och därmed kunna fortsätta min verksamhet som forskare på universitetet.

Dock, när frågan stötts och blötts i fakultetens pissoar, där det slutliga beslutet tycks ha fattats, blev utgången åtta röster mot mig och bara sex för mig. Av dessa sex hade två varit medlemmar i betygsnämnden.

Jag kan nu i efterhand bara konstatera att jag hade tolv lärare för mig och åtta emot mig. Bland dem som var för mig hade nio verkligen läst boken; bland dem som var emot mig bara en, Jacob Sundberg. Eller omvänt, bland de som verkligen läst avhandlingen var alla utom Sundberg för mig, bland de som inte läst boken var sju emot mig.

För mig hade jag sex i betygsnämnden, fyra till i fakulteten, fakultetsopponenten samt den ekonomiske Nobelpristagaren och i USA cirka trettiofaldige hedersdoktorn Gunnar Myrdal. Förutom tre i fakulteten hade samtliga dessa läst avhandlingen ordentligt och visste vad de talade om.

Mot mig hade jag tre extrema högermän, Erik Anners, Jacob Sundberg, som sedermera blev avstängd från viss undervisning och examination på fakulteten, samt Ivar Agge och därtill dennes trogne påläggskalv, Hans Thornstedt. De fyra andra var extremt smalspåriga experter på skatteplanering, Åke Hellner, på fastighetsköp, Lennart Vahlén, kommunalrätt, Sven Larsson och, sist men inte minst förvaltningsrättslige Ole Westerberg, som i egenskap av dekanus hade utslagsrösten. Hade han röstat för mig hade utgången i fakulteten blivit 7 mot 7 och hans röst hade givit mig docenturen.

Vilka var argumenten mot mig?

I huvudsak tre. Det första var att man inte skulle belöna tvärvetenskapligt arbete, ty det är vetenskapligt suspekt. Det andra var att jag inte kunde anses behärska metoderna på något av mina delämnen. Jämför dock detta med slutorden i omdömet från fakultetsopponenten ovan.

Det tredje som hölls emot mig var att min skrivning stundom kunde anses emotionell. Det man konkret hänvisade till var två punkter. Den ena var, förvånande nog, min deklaration att samhällsvetenskapen måste söka vara objektiv också i stressperioder. Jag gav citatet från Max Weber ovan. Detta ville mina belackare bland juristerna inte veta av. Och det förstår jag nu; de flesta av dem var s.k. “advokaternas advokater”, dvs de sålde sin kunskap till högstbjudande.

Det enda konkreta, och andra exempel som man ansåg vara högeligen emotionellt var följande passus: “Vad vi har fått i Västeuropa tycks i själva verket vara en amerikansk hemlig polis, som undersöker icke-amerikanska ekonomiska subjekt, och tillämpar sanktioner som, i verkligheten, är straff för åtgärder som har kriminaliserats - eller kan kriminaliseras - av ingen domstol.”

Det intressanta är, att inte en enda av dem som diskuterade dessa ord - som emotionella - ställde frågan: är det författaren säger sant eller är det inte sant?

Jag garanterar att detta omdöme var och är sant, den dag som i dag är. Men den svenska debatten, också den akademiska, var vid denna tid så enfaldigt naiv att jag kan förstå de jubelid...., som bara såg mina ord som en emotionell fnysning. (OK, jag vet att det där halva ordet nyss var och är en emotionell fnysning! Men enfalden förtjänar stundom en sådan!)

Med hänsyn till vad vi numera vet om SÄPOs häpnadsväckande omfattande verksamhet vid denna tidpunkt kan jag inte låta bli att också misstänka att en eller ett par av mina värsta belackare stod i SÄPOs sold. En av dessa skrev vid något tillfälle till mig att han också hade den stora äran att undervisa vid Försvarshögskolan. Till vilket jag svarade att enligt en upplaga av British Encyclopedia finns det tre former av intelligens, mänsklig intelligens, under denna djurisk intelligens och, längst ner, militär intelligens. Varför jag självklart kunde förstå att han sysslade med den!

Såväl Gunnar Myrdal som Erik Lundberg, en av landets då bästa ekonomer som jag åt lunch med kort tid efter “händelsen”, var helt övertygade om att det låg politiska påtryckningar bakom fakultetens beslut. Båda ansåg detta vara en rejäl akademisk skandal.

Men vad göra i den situation i vilken jag hamnat?

Jag tog kontakt med Victor Svanberg, en gammal litteraturprofessor i Uppsala som hade roat sig med att samla en massa material om akademiska strider. Då det inte fanns någon rätt att överklaga en fakultets beslut, även om åtta åsnor hade stått emot 12 vise män, så hade jag inte en chans, ansåg han, att rätta till beslutet.

Min barndoms Fänrik Stål kom åter fram i mitt minne. Nånstans där står det råd man bör följa inför en total övermakt: Bättre fly än illa fäkta.

Jag lämnade Sverige, för resten av livet. [6]

9. Ett försenat omdöme.

I början av år 2002 fick jag ett brev från min gamle vän, Pierre Schori, Sveriges FN-ambassadör.

“Bäste Gunnar”, skrev han, “Michael Doyle, Kofi Annans idéspruta numera, frågade efter dig. Han sade att din Western Economic Warfare var en “classic” och att ingen annan hade skrivit något liknande. Så jag berättade om Capri och dina andra böcker. Doyle menade att det alltid behövs tänkare som ligger före.”

Som tack för dessa rader sände jag Doyle, som inte bara är biträdande generalsekreterare i FN utan också framstående professor i statskunskap vid Princeton-universitetet, min senaste lilla bok. Tillbaka fick jag ett mycket vänligt brev med bl.a. följande rad: “Ihop med Albert Hirschman’s National Power ..... [7] var den (Western Economic Warfare) en av de allra bästa böcker jag har läst i mina studier av internationell politisk ekonomi.”

Hur dumt det än kan tyckas, känns sådant gott att läsa 34 år efter det att samma bok ledde till att jag resten av livet, om jag inte ville bryta Marcus Aurelius regel och göra mig till någons slav, valt att bo i utlandet.

10. “...il gran rifiuto”

Låt mig försöka se på denna historia ur ett förvisso emotionellt perspektiv.

En av de diktare som betytt mest för mig är Konstantin Kavafis, den siste Alexandrinaren, död samma år jag föddes, 1933. Ett av denne grekiske diktares poem bär en italiensk titel, “...che fece....il gran rifiuto”. I min vän, Gottfried Grunewalds översättning lyder den:

För några människor kommer det en dag

då ett stort JA - stort NEJ de måste säga.

Och genast kommer det till synes vem

som har sitt JA parat och som med det på läppen

går rakt mot äran, följande sin övertygelse.

Men den som vägrar, ångrar sig dock inte. Och om han på nytt blir

tillfrågad, han sitt NEJ upprepar. Dock det tynger honom ner

så länge som han lever, detta NEJ - det riktiga . [8]

Någon månad efter de föraktliga juristernas beslut, kom Ingvar Svennilson, då chef efter Myrdal på det institut jag arbetade, in på mitt kontor. Denne utomordentligt gode och vänlige lärare, som tyvärr gick bort i förtid, hade nästan gråt i rösten när han meddelade mig att också dess styrelse hade beslutat sparka mig.

Den som drivit frågan, sa han, var en professor i ekonomisk historia, specialist på välbetalda hyllningsskrifter till storföretagen, en fetlagd man, alltid iförd den slips, som symboliserar resterna av det hundhalsband som binder lydiga hundar till sina herrar.

Ingvar Svennilson nämnde ett alternativ som han dock visste - han var en fin människa! - att jag aldrig skulle falla för.

Om jag ville skriva något som passade de negativa juristprofessorerna, lät dekanus hälsa, så skulle jag få min docentur och därmed en forskarkarriär. I all synnerhet, antydde han, om jag ville ta tillbaka de där anklagelserna mot Wallenbergarna för nazisamröre, som de absolut inte ville tro på.

Frågan om min framtid stod, som sagt, och vägde jämnt bland dessa juristprofessorer när fakulteten hade fattat sitt beslut. Utslagsrösten, från dekanus, tillhörde en man vid namn Ole Westerberg, som hade lyckats kravla sig upp här i livet, ända upp till styrelsen i KSSS, något Kungligt Segelsällskap, i vilket Jacob Wallenberg var hedersordförande. Det var han som höll i den yxa som för resten av mitt liv klöv mig från Sveriges akademiska samhälle.

Wallenbergarnas reaktion mot mig kan jag naturligtvis förstå. Deras synder var avslöjade. De var självklart förbannade. Också politikernas irritation mot mig är högst förståelig. Dem tillhör att ljuga. I all synnerhet i en så väsentlig fråga som denna, som kunde haft farliga återverkningar på Sovjets politik mot Finland. Hade sanningen om Sveriges samarbete västerut blivit alltför uppenbarad är det möjligt att Sovjetunionen hade sagt att “då skall Finland in i Warszawa-pakten”. Om jag offrades som en bonde för att hindra ett sådant drag i det storpolitiska spelet, kan jag i efterhand bara välsigna det.

Men den där seglarprofessorn i akademiska byxor - med sitt anhang av “advokaternas advokater” - har jag aldrig riktigt kunnat förlåta. Ty han utgjorde ett paradexempel på den lojaltitet mot Rom, som jag varnade för i min bok.

Dessa jurister, ansåg jag, var inte sanningens förkämpar. De var sanningens förrädare. De gav mig ett livslångt förakt för den typen av blott alltför vanliga akademiker! De var ett tidigt exempel på Machiavellis konstaterande, i kap. 18 av Fursten, att “det finns inget annat i världen än pöbel”, en pöbel som nu hade mage att söka korrumpera mig med löften om pengar för fortsatt forskning.

Sedan dess har jag inte tagit emot ett enda öre i anslag från den akademiska korruptionskvarnen! Bra karl reder sig själv! Och ordnar en “filosofisk park” för andra.

Men detta, mitt då som nu lika självklara NEJ till ett skändligt förslag att ta tillbaka sanningen, det var “il gran rifiuto” i mitt liv. I någon liten mån har det naturligtvis “tyngt mig ner så länge jag har levat”.

Men jag har aldrig för en sekund ångrat det!

I all synnerhet inte som dessa sparkar, efter lite svårigheter, ledde till ett långt roligare liv än jag nånsin kunde ha fått i avundsjukans Sverige.



[1] Dante, La Commedia, Paradiso XXXIII:145.

[2] Vilket till och med Dagens Nyheter 30 nov. 1996, 28 år senare, intygade i en artikel om att “Det är hög tid att öppna arkiven.”.

[3] Till och med en av Wallenbergarnas långvariga tjänare, Ulf Olsson, har i detalj beskrivit en del, men inte allt, i denna verksamhet, Att förvalta sitt pund. Marcus Wallenberg 1899-1982. Se s 225. En helt annan bild får man I Gerard Aalders & Cees Wiebes, Affärer till varje pris: Wallenbergs hemliga stöd till nazisterna. Wahlström 1989.

[4] Se Philip Taubman, Secret Empire. Eisenhower, the CIA and the Hidden Story of America’s Space Espionage. Simon & Schuster, 2003.

[5] Charles Madge, Society in the Mind: Elements of Social Eidos. London 1964, pp. 76-77. Senare kollat i Vilfredo Pareto, Trattato di Sociologia Generale, Milano 1964, kap. XI. Se också min avhandling, WEW, pp 111 och 236.

[6] Men ibland kommer jag hit. Så kom jag upp till Arlanda den 25 juli 2003 för att leverera manus på denna bok till trycket. I taxin in till Stockholm sticker en dagstidning upp ur sätesfickan. Mina ögon faller på den ojämförligt största rubriken:“JURISTER VALDE IN MÖRDARE I STYRELSE” Mannen i fråga kom naturligtvis från Stockholms universitets juridiska fakultet. Ja, ja, suckar jag, juristerna där har inte förbättrat sitt omdöme sedan 1968!

[7] National power and the structure of foreign trade. University of California Press 1980.

[8] Konstantin Kavafis’ Samlade Publicerad Dikter. I nyöversättning av Gottfried Grunewald. Paul Åströms förlag, Göteborg 1986, s. 91.

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems