Home
 
 
VIII. Funktionssocialismen - min första bok. Print

Någon gång när jag läste civilrätt inträffade en episod som då var en bagatell men som sedan kom att betyda en del i mitt liv.

Vi hade en extralärare som hette Lennart Geijer. Han blev sedermera justitieminister och mest känd kanske för sina förment djupa studier av prostitutionens rättsliga problem.

Polemos pater panton, eller åtminstone det “lilla kriget”, polemiken, var här upphov till något som blev intressant. Ty med denne Lennart Geijer hade jag en rejäl polemik som 1967, året före min disputation, ledde till min första bok.

Som god svensk socialdemokratisk ombudsman försökte Geijer lära oss juridikstudenter det som då var socialismens grunddogm. Marx uttrycker det väl i Manifestet: “...kommunismens teori kan summeras i en enda mening: avskaffandet av privategendomen.”

Geijer sökte lära oss att socialisering innebar att staten eller samhället skulle ta över hela äganderätten till alla produktionsmedel.

I motsats till de flesta av mina medstudenter hade jag, med mycket stort intresse, också valt att läsa romersk rätt, som då hade blivit ett frivilligt ämne. Där hade jag observerat att de rättslärda redan för tvåtusen år sedan delade upp äganderätten i olika funktioner. I stället för att anse äganderätten vara lika med hela äganderätten, som i sin helhet måste socialiseras, kunde man skriva ägenderätten som en samling funktioner, a+b+c+..... Och då kunde man se den reformistiska klasskampen av den svenska typen som en kamp om funktion efter funktion, möjligen i hopp om att efter hand få kontroll över dem alla.

Detta funktionstänkande var något som Lennart Geijer inte kunde få in i sin skalle. Vi hade en rejäl diskussion om saken.

Detta lilla gräl bör ha ägt rum 1957. I mitten av 60-talet hade jag blivit god vän med Pierre Schori. Han bad mig vid något tillfälle hålla ett föredrag om svensk reformistisk ekonomi för en grupp latinamerikanska studenter. Dessa stod Castro nära i politisk attityd och Geijer nära i äganderättsanalys.

För dem höll jag ett föredrag om “funktionssocialism”, där jag sökte förklara att den “svenska modellen” möjligen också kunde tjäna som en fredlig kompromiss mellan kapitalism och kommunism. Pierre tyckte det var så bra att han, efter hörande med Anders Thunborg, en av Olof Palmes allra närmaste vänner och medarbetare, stimulerade mig att skriva en bok på temat.

På denna romerskrättsliga idé kokade jag därför ihop mitt livs första bok. Själv ser jag den nu som relativt enkel. Men kanske just därför blev den min mest framgångsrika bok. Den översattes helt eller delvis till inemot tjugo språk. Bland annat, i zamisdat-form, till alla de östeuropeiska länderna. Där hoppades man nämligen kunna använda min teori för att i någon mån “avsocialisera” en del av den totala statliga kommunistiska äganderätten till hela ekonomin, utan att behöva ge upp den rätta läran. Just så som de “funktionssocialistiska” kinesiska ledarna faktiskt har gjort de senaste tjugo åren. (Boken överssattes till japanska och lär även finnas i valda bitar på kinesiska.)

Dessutom upphöjdes boken av ett antal individer, inklusive ett par svenska statsministrar, till det socialdemokratiska partiets mer eller mindre officiella teori. I vilket Willy Brandt i Tyskland och Bruno Kreisky i Österrike instämde. Så intervjuades t.ex. den nye statsministern, Ingvar Carlsson 1987 och sa att Partiet alltid borde handla “i funktionssocialistisk anda”. Min cyniske vän Harry Schein skrev att “partiet genom begreppet funktionssocialism lyckades ge sin nya politik en intellektuellt fullt acceptabel motivering”. Och Svenska Dagbladet frågade sig oroligt: “hur långt kan man gå på funktionssocialismens väg utan att hamna i ett socialistiskt samhälle?” [1]

Det roar mig storligen att se att frågan fortfarande är aktuell. Moderaternas tankesmedja, Timbro, hade en ledare i sin publikation Timbro sommar så sent som år 2002 [2] , och den ärkereaktionära Svensk Tidskrift en artikel av Håkan Hagvall i nummer 2 år 2002. I båda framfördes oroligt samma tanke som Svenska Dagbladet 1969.

Så nervös hade högersidan inte behövt vara. Det vill säga, om de hade läst på ordentligt och observerat min egen skeptiska slutsats i boken: “Vi måste ännu en tid vänta på Godot.” [3]

Typiskt nog var det bara en enda av många anmälare, den högt begåvade och ur Partiet utfrusne Tage Lindblom, som noterade denna mening i boken. “Visste jag inte”, skrev han irriterat, “att Godot aldrig kom?”

Jo, det var just det jag visste!

Vad jag i dag ser som viktigt i denna bok är att jag redan från början av mitt tänkande såg den politiska kampen som en om summan av extremt små förändringar i samhället. Detta pekar fram emot vad vi i dag vet om människans utveckling från bakterie till uppblåsta sådana och kanske till Superhjärnor. Denna långa process är nämligen intet annat än summan av oändligt många små mutationer i de levande varelsernas olika funktioner.

Jag ser i dag min lilla bok som en samhällelig variation av det som Richard Dawkins så pedagogiskt har beskrivit för alla former av liv i sin bok om “Den blinde urmakaren” [4] .

Låt mig dock lägga till att jag var mindre road av att min idé om “funktionssocialismen” ständigt tillvitades Östen Undén. Förvisso hade jag angett honom som en modern rättslärd med kunskap om denna del av den romerska rätten. Men Undén har aldrig, mig veterligen, vare sig använt ordet ”funktionssocialism” eller utformat denna teori för reformistisk socialdemokrati.

Men det är naturligtvis mycket lättare att vara generös mot de döda än mot de levande.

[1] Tiden nr 1, 1987 s 46; DN 4 febr 1989; Kommunalarbetaren 13/89, s.2.

[2] Ledarskribenten, Mattias Bengtsson, slutar med att säga “Men låt oss åtminstone se funktionssocialismen för vad den är: socialism.” Som åtskilliga kommentatorer, redan från dess publicering 1967, har påpekat, är detta klart fel. Boken kunde redan då ha kallats för Funktionskapitalism. Vad den handlar om är kampen om de små funktionerna. Den kan gå i bägge riktningarna och hur denna slutar vet ännu ingen.

[3] Funktionssocialism. Ett alternativ till kommunism och kapitalism. Prisma 1967, s. 88.

[4] The Blind Watchmaker, Longman 1986, Penguin 1988; på svenska hos W&W 1988.

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems