Home
 
 
VII. Världens viktigaste fråga. Print
1. Gunnar Myrdal.

Något annat, för mitt liv extremt viktigt, hände också under Harvard-tiden. Utan den skulle jag aldrig ha blivit Gunnar Myrdals närmaste medarbetare. Och, på hans inrådan, kommit att syssla med det som i dag kan anses vara det allra viktigaste av världens många svåra problem.

Myrdal sa ofta att han var mer amerikansk än svensk. Det var han som myntade uttrycket “the American Creed”. När John Kennedy mördades, fann man Gunnars bok Challenge to America på Kennedys skrivbord. Däröver var han omåttligt stolt. Denne Myrdal blev mitt livs akademiske lärare - på gott och ont.

Gunnar Myrdal publicerade sin bok An American Dilemma 1944. 1945 blev han handelsminister i Sverige. 1946 utsågs han till chef för FNs ekonomiska europakommission (ECE) i Genève. Han var, utan jämförelse, den internationellt mest framgångsrike svenske samhällsvetare vi haft och svensk mästare i utländska hedersdoktorat.

I sin best-seller, Der Neid, Avundsjukan, hävdar Helmut Schoeck att avundsjukan är människans viktigaste karaktärsdrag. Ingen svensk jag känt har blivit så utsatt för avund som Gunnar Myrdal. Bakom ryggen på honom sa de svenska ekonomerna: “kanske är han en god sociolog, men nån god ekonom är han i alla fall inte”. Sociologerna sa: “ kanske är han en god ekonom, nån god sociolog är han i alla fall inte”.

Hans bok om “det amerikanska negerproblemet”, sådan var dess undertitel, hade ett enormt inflytande i USA. Den anses starkt ha bidragit till att diskrimineringen av de svarta mildrades. I Sverige ansågs den dock inte av intresse och anmäldes här aldrig på allvar. Vilket han sörjde över, också vid vårt allra sista samtal kort före hans död.

Orsaken till denna tystnad kan nog hänföras till en fiendskap med Sveriges då mest inflytelserika mediadagsslända, Herbert Tingsten, chefredaktör på DN. När tyskarna gick in i Danmark och Norge 1940 var Gunnar i New York. Tingsten skrev till honom och bad honom ordna en flyktbostad, då tyskarna kanske skulle gå in också i Sverige. Till vilket Myrdal svarade: “Du får gärna överta min lägenhet i New York, för om tyskarna kommer till Sverige åker jag hem för att slåss.”

En förolämpning som den åskrädde Tingsten aldrig förlät!

Efter Gunnars tre volymer om Asian Drama, 1968, kom det så många förslag från utlandet om att ge honom det s.k. Nobelpriset i ekonomi att beslutsfattarna i Vetenskapsakademin inte längre kunde förbigå honom. Men för att dämpa hans glädje, beslöt hans avundsjuka svenska kolleger att Myrdal skulle dela priset med en förvisso också god ekonom, men en av hans största ideologiska motståndare, Friedrich Hayek.

Avundsjukan mot Myrdal, som i den amerikanska debatten fortfarande torde vara lika mycket citerad som alla andra svenska ekonomer och sociologer ihop, fortsatte till och med efter hans död. På själva dödsdagen stod det svenska konventionella ekonomiskråets ledare upp i radio och TV och dömde föraktfullt ut Gunnar Myrdal som en “super-journalist”. [1]

Hur smalspårigt högfärdig får man vara!!!

2. En livsviktig middag.

Själv fick jag jobb hos honom tack vare en av de många slumpar, av vilka livet består. Derek Bok, som var president på Harvard 1961, hade gift sig med Myrdals dotter Sissela. Också hon är en god forskare, om lögn och självmord. Gunnar kom på besök. Han inviterade mig till en middag hemma hos Sissela och Derek.

Vid 63 års ålder var han en djupt bitter man. Hans ego, som från början inte tillhörde de minsta, var djupt sårat. Han hade utvecklat ett enormt behov av att berätta om de stora gärningar han utfört i livet. Och de var också fascinerande - första gången man fick dem till livs.

Det var i den bilden jag kom in. Vi hade träffats en del i Stockholm och han hade noterat min arbetsvilja. Han föreslog nu att jag skulle skriva den säkert första rejäla studien av en hemlig sida av det kalla kriget. Det gällde ett USA-lett försök att med hjälp av ett ekonomiskt embargo hindra Stalin och hans efterföljare att få terrorvapen. Detta skulle dessutom bidra till att knäcka den ekonomiska ryggraden i det kommunistiska systemet - något som detta ändå höll på att göra, alldeles av sig självt.

Myrdal staplade goda argument för att övertyga mig om att detta vore det perfekta ämnet för en doktorsavhandling. Han hade tillgång till flera goda arkiv och nämnde också topp-hemligt material, som jag skulle få studera.

Hans övertalning lyckades, delvis också tack vare en annan slumpfaktor. I Cambridge hyrde Marianne och jag ett litet rum hos en underbar familj på 1709 Cambridge Street. I rummet bredvid oss bodde en annan student, en gosse från Thailand. Hans namn var Suchati Chuthasmit. Han skrev på en mindre avhandling för Fletcher School om just det ämne Myrdal föreslog. Väl vetande att jag av Chuthasmit, som sedermera blev en av Thailands ledande diplomater, skulle få ett gott startmaterial, accepterade jag Myrdals erbjudande att samarbeta med honom på hans nya institut, när vi väl hade återvänt till Sverige hösten 1962.

3. Slumpens makt.

Jag har ofta grubblat över slumpens eller “ödets” makt i tillvaron. Detta är ett gott exempel: Derek Boks kärlek, Gunnar Myrdals besök hos sin dotter, val av inackorderingsrum, Chuthasmits avhandling plus mitt eget Fulbrightstipendium. Här har vi fem slumpar som vid samma tidpunkt samverkade till att ge mitt livs biljardboll ytterligare en stöt. Denna gång for bollen i riktning mot fem års hårda studier som 1968 resulterade i min bok om Western Economic Warfare.

4. Myrdal och Marshall-hjälpen.

Här vill jag bara ställa ytterligare en liten fråga. Det är en kärnfråga om Europa och dess integration.

Hade Gunnar Myrdal med sitt FN-organ, Economic Commission for Europe, efter 1946 någon som helst chans att i fredliga former skapa ett ekonomiskt enat Europa med både kommunist- och kapitalistländerna? Skulle han ha kunnat förverkliga denna vision om han fått hållas?

Senare, när vi långt djupare kom att diskutera detta, förstod jag att det egentligen var en sådan tes han hade velat att jag med min avhandling skulle bevisa. Eller åtminstone göra sannolik. Ett ekonomiskt enat Europa, Öst och Väst, av det slag som vi nu, år 2003, tycks gå fram emot, med 25 nationer i en enda stor union, det hade varit hans vision för ECE redan 1946.

Men sedan intensifierades det kalla kriget. USA skapade den Marshall-plan, ur vilken det som i dag heter OECD utvecklades. Likt USA nu gör med hela FN, tog OECD i Paris efter hand all verklig makt ifrån ECE i Genève. Detta mördade hans vision och gjorde Myrdal till en idealistisk nolla i det kalla krigets råa maktspel.

I efterhand är det kanske lätt att säga att han var naiv. Dock, den vision vi nu, efter oändliga svårigheter, håller på att förverkliga i Europa, om än i klart andra former än dem han tänkte sig, är densamma som Gunnar Myrdal hade 1946.

Visionen var nog rätt. Men, som ofta händer med visioner, den kom för tidigt. Och utan tvivel underskattade han Stalins hänsynslösa maktvilja.

Oavsett hur han än bedömes, kan ingen förneka att Gunnar Myrdal var en stor man. Hans betydelse i USA har t.ex. beskrivits i en tjock lunta av Walter Jackson. [2]

Hans betydelse för mig personligen var den, att han 1961 gav mig den ojämförligt viktigaste kicken i mitt s.k. akademiska liv som, efter diverse motgångar, gjorde att jag bosatte mig på “Medelhavets Pärla” Capri.

5. Världens viktigaste fråga.

Försommaren år 2003 hade jordens viktigaste ledare sitt vanliga möte i den s.k. G8-gruppen. I sammanfattningen av mötet slår de fast att världens allvarligaste fråga nu är att stoppa spridningen av atomvapen och andra massförstörelsevapen, det s.k. non-proliferation-problemet.

Det var om det jag arbetade under sex år ihop med Gunnar Myrdal. Skulle jag haft samma blygsamhet som han, skulle jag i dag vara villig att argumentera för att jag skrev en av de första rejäla böckerna om den för mänsklighetens framtid kanske viktigaste frågan av alla.

Ty vad var det egentligen, djupast sett, för ett problem Myrdal övertygade mig om att satsa på?

Maktkampen mellan människor får nog anses evig, en kulturell fortsättning på Darwins grundlag för djurriket. Människorna är sig lika tvärs igenom historien, till minst 99,99 procent utrustade med samma uppsättning arvsanlag eller DNA-segment som våra förfäder hade när vi började med agri-kulturen.

Vad som också är evigt, om man med evigheten bara menar de tiotusen senaste åren, är en vapenkapplöpning. Något som i djurriket kan visas ha anor sedan sextio miljoner år.

Vad som ständigt förändras, och det i allt snabbare takt, är de vapen och verktyg, den teknik som är resultatet av den eviga vapenkapplöpningen mellan evigt lika människor. Och det är den relativa styrkan mellan dessa vapen som avgör vem det är som vinner i maktkampen.

Vi har här ett gott exempel på Myrdals metodiska centralidé: “cirkulära orsakssamband med kumulativa effekter”. Maktkampen driver fram vapenkapplöpningen, att vinna vapenkapplöpningen är ett villkor för att vinna maktkampen. Detta är det som driver både teknik och vetenskap i dag, i en evig cirkeldans som vi, enligt Einstein, snart måste lära oss att bryta. Om släktet alls vill överleva.

Om Abel till exempel, i en värld full med knivar, lyckas utveckla en värja, med vars hjälp man kan sticka ihjäl motståndaren utan att riskera ett knivhugg, då blir han överlägsen sin bror Kain som bara äger en kort kniv.

Dock, denna överlägsenhet räcker bara så länge som inte också Kain skaffar sig en värja.

Antag då att dessa värjor tillverkas av ett normalt “profitmaximerande” företag. Detta vill naturligtvis ha så många kunder som möjligt. Därför vill det också gärna sälja en värja till Kain. Därför tvingas Abel, för att bibehålla sitt övertag, att kontrollera detta företag och till vem det säljer sina värjor.

Den maktkamp Myrdal ville jag skulle skriva om, det var det Kalla Kriget. Det utspelades i första hand mellan USA och Sovjet med det svaga och efter krigets slut 1945 maktlösa Europa som det äpple, om vilket USA och Sovjet kämpade.

I grunden var denna maktkamp av religiös, eller åtminstone pseudoreligiös art. I Sovjetimperiet härskade, åtminstone formellt, den marxistiskt-socialistiska religionen, på USA-sidan Arons guldkalv uppblåst till den kapitalistiska ideologin. Bägge måste nog anses lika starka som någon pseudoreligion. När två sådana möter varandra blir striden het och vapenkapplöpningen starkt intensifierad.

Den värja som USA hade utvecklat och absolut inte ville att Sovjet skulle få händerna på, det var den atombomb som avslutat kriget borta i Japan.

USA ville inte att någon som tillverkade något, som kunde hjälpa Stalin och hans efterföljare att få en egen atombomb, sålde detta till Sovjet. Därför satte USA igång en politik som syftade till att kontrollera all känslig export från något som helst land utanför, till något som helst land innanför Sovjetimperiet. Efter Maos maktövertagande 1949, gällde detta också Kina.

Detta var det problem som Gunnar Myrdal 1961 ville jag skulle ge mig i kast med. Det är det som G8 nu anser vara världens viktigaste. Det är det som låg bakom USAs krig mot Irak 2003. Det är det som kommer att bestämma den politik som t.ex. Iran och Nordkorea kommer att utsättas för de närmaste åren. Och alla andra länder därefter, under all nu överskådlig framtid.

Ämnet för min doktorsavhandling får nog anses vara viktigt.

Men det var det inte någon i Sverige som förstod när studien blev färdig 1968.

6. Frihet och suveränitet.

Liksom den individuella människan drömmer om individuell frihet och makt, vill nationer ha suveränitet.

Ett land som ensidigt pressar ett annat till att följa en mer eller mindre dikterad politik sårar, likt en tyrann en slav, det andras stolthet. Ty detta tvång avslöjar ihåligheten i suveräniteten.

Problemet är detsamma i dag som i slutet av 1940-talet. Nu har vi en vacker och en ful vision av världens framtid.

Den vackra är den multilaterala visionen av en värld med cirka 200 jämlika och fullt suveräna nationer. Dessa förmodas gemensamt och i demokratiska former inom Förenta Nationerna lagstifta för hela världen, också för USA. Det är den vision som älskas av alla småstater som Sverige och Uganda.

Den för oss fula unilaterala visionen är den som USAs högeretablissemang står för. Den säger att det måste finnas en ledare i en globaliserad värld, en enda ledare, som är kapabel att fatta de beslut som måste fattas. Denne ledare måste ha tillräckligt med maktmedel för att också kunna genomföra dessa beslut.

Denna unilaterala vision bygger på tanken att mänskligheten inte har råd att sitta och tjafsa i fina glaspalats medan smådiktatorerna gör färdiga sina terrorvapen. Den säger att ledaren måste ha tillräcklig militär makt för att “pre-emptivt”, d v s på ett tidigt stadium med våld förebygga färdigställandet av sådana vapen. Den föraktar ett FN som på papperet har extremt fina principer men som i sin “kommission för mänskliga rättigheter” har människoföraktande diktaturer som både medlemmar och ordföranden. De ser Hans Blix’ svenska drömmar om FN som skydd för världen mot kommande atomterrorister som en livsfarligt naiv tanke.

Denna vision förolämpar alla andras frihets- och suveränitetskänslor och är därför avskydd av så gott som hela den icke-amerikanska världen, där den göder en högemotionell antiamerikanism.

En viktig fråga synes mig vara: Vilken av dessa två visioner kommer framtidens barn att välsigna? Detta är, på ett sätt, en annan formulering av huvudfrågan i min avhandling.

7. Om lagarnas verklighet, igen.

Kommer ni ihåg hur mina rika lumparbröder kunde kringgå snapsregleringarna. Om inte, läs om sidan #### . Låt mig ge er en liten personlig detalj i hur lagar, också om embargon, fungerar i verkliga livet.

När jag 1968 sände det färdiga manuskriptet till min avhandling till Almqvist & Wicksell i Uppsala, som då hade monopol på sådant tryck, fick jag en liten ekonomisk chock. De meddelade mig att det fanns en statlig reglering som betalade tryckningar av doktorsavhandlingar, vilket jag naturligtvis visste, men bara upp till 320 sidor, vilket jag inte visste. Min kaka volymberäknades till 520 sidor och det skulle kosta skjortan för mig att själv betala tryckningen av de extra 200.

Jag hade dock studerat Sovjets pris- och planeringssystem, i vilka inga regleringar fungerade. Om ett företag t.ex. fick order att producera så många ton spik som möjligt, då tillverkade de bara jättespikar i kiloklassen. Om de då i stället ålades att producera en så stor kvantitet spik som möjligt, med given råvarutillgång, så gjorde de en fantastisk mäng nubb. Inte förrän man återinförde marknadsprissättning kunde utbud och efterfrågan på olika stora spikar mötas.

Med detta i bakhuvudet åkte jag upp till chefen för avhandlingstryckeriet i Uppsala. “Vilken är den största sida som nånsin godkänts för en avhandling?” frågade jag honom. Och när han plockat fram den: “vilken är då den minsta stil som nånsin godkänts?”

Western Economic Warfare blev 319 mycket stora och tättryckta sidor. Staten betalade. Och själv köpte jag, i strid med alla varningar, en rejäl upplaga för det billigare tilltryckspriset av fem kronor styck. De såldes som smör och för mina allra sista exemplar fick jag långt senare runt en tusenlapp styck, lika mycket som jag betalade för 200 exemplar 1968.

Det lönar sig att studera.

Däremot inte att avslöja sanningar. Inte ens om det bara sker på fyra sidor.

8. USAs globala tvång.

Av bokens 319 sidor sysslade 315 med de stora internationella frågorna. Dess huvuddel är, som sagt, lika aktuell i dag som 1968. Den handlade om hur USA med hjälp av ett globalt handelsembargo försökte hindra en diktator från att få atom- och andra terrorvapen. Då hette han Stalin. Senare har de hetat Saddam Hussein och Kim il Sung med son.

En huvudslutsats i min bok var att embargon nästan alltid är ineffektiva. Därför kunde Stalin redan på sensommaren 1949 spränga sin första atombomb och hösten 1951 två till. I dag är det, tekniskt sett, än lättare att nå ett sådant mål!

Jag visade i boken att världen redan då var högst “globaliserad”.

Samtliga länder utanför kommunistblocket pressades, på ett eller annat sätt, att samarbeta med USA i en politik, som sökte förhindra export av någonting som på något sätt ansågs kunna stärka Stalin och hans efterföljares ekonomi. För att nämna hur absurt långt detta kunde gå, fanns också löshår och plastkammar under en period

på listorna över förbjudna exportvaror. De senare därför att de enligt en amerikansk senator kunde användas som uppmuntringsvaror för kvinnorna i den kinesiska vapenindustrin!

I praktiken försökte USA stoppa all export till Sovjetunionen.

Alla länder innanför kommunistsfären, som kunde misstänkas re-exportera sin import till Sovjet, utsattes för detta exportembargo. Alla länder i hela världen var således inblandade i denna, redan för ett halvsekel sedan klart globala politik.

I dag är det precis samma globala mönster i USAs försök att genomföra samma politik mot Irak och Nordkorea. Nu med visst stöd från Ryssland. Ty inte heller de ryska ledarna vill att deras barnbarn skall leva i en värld, i vilken tjogtals smådiktatorer i t.ex. Kaukasus och Afrika kan hota Moskva eller Paris, London och Stockholm, med atombombsladdade långdistansmissiler.

Ty också de har nu förstått att det är detta som är världens viktigaste fråga!

Bland mycket annat fann jag dock i mina embargostudier hur liten denna insikt var och är. Jag fann att alla sökte lura alla. Kom ihåg vad jag sa om de som tillverkar värjor och som alltid vill ha så många kunder som möjligt för att få så stor profit som möjligt!

Utanför USA fanns det flera länder som formellt låtsades gå med på USAs villkor, men vars makthavare, då som nu, inte bara slöt ögonen för mängder av smuggel utan också tjänade pengar på att utfärda till exempel falska exportlicenser. Individer som ville göra höga profiter på att smuggla de förbjudna varorna fanns i mängder, då som nu.

En även relativt tekniskt framgångsrik embargopolitik är dessutom, då som nu, föga effektiv också på en annan punkt, när det gäller att ändra ett fientligt lands grundläggande politik.

Den kanske mest förfärande fråga som finns i detta sammanhang är denna: om man nu verkligen vill förhindra en potentiellt mycket allvarlig fiende från att under suveränitetens täckmantel skaffa sig förödande terrorvapen, vad finns det då för effektiva instrument mellan ett förödande krig och en ekonomisk, ineffektiv embargopolitik?

Över den frågan har jag grubblat mycket och länge. Och mitt lika förfärande svar är att det finns, såvitt jag förstår, inga!

Vilket gör att jag stundom våndas över mänsklighetens framtid.



[1] Om min käre lärare skrev jag själv en av mina blott tre dödsrunor i livet. Den finns att läsa i min bok om Sverige - Världens mest framgångsrika kapitalism?, Zindermans 1988, s. 28.

[2] W.A. Jackson, Gunnar Myrdal and America’s conscience: social engineering and racial liberalism, 1938-1987. University of North Carolina Press 1990.

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems