Home
 
 
III. Lumpen Print
1. Från bakterie till kulturella lerklumpar.

Likt klumpar av lera kan skickliga politiska krukmakare forma så gott som alla unga män i alla länder till mordiska vargflockar. Värre ändå, de kan också blåsa in hatiskt liv i sina lersoldater. Med “propaganda för tron”, som katolska kyrkan ärligen kallar det, kan de blåsa in en övertygelse i dem om att just de är “det godas” soldater med plikt att döda det “ondas” kämpar. Och detta i alla politiska eller religiösa system.

Få saker skrämmer mig så mycket som tanken på hur lätt formbara människomassorna är.

Det var till sådana soldater värnplikten, gemenligen kallad “lumpen”, skulle forma också de lerklumpar som min årgång studenter utgjorde.

2. Abrahams lydnad.

En annan tanke som också förfärar mig är den fasansfullt omänskliga historia som min kristendomslärare, den där f.d. tungviktsboxaren i skolan, ville slå i mig. Det är den om Abrahams offer av sin son Isaak.

Gud, den allerhögsta generalen, krävde ett bevis på lydnad. Du måste offra din son till mig, ett brännoffer vill jag ha, du måste således bränna din egen son till min ära!

Abraham lastar sin åsna med brännved, går ut till ett berg i Moriah och lämnar efter hand tjänarna bakom sig. Sonen frågar: men far, vi har ju inget offerlamm med oss? Det fixar Gud, svarar Abraham, lägger upp veden till ett gott bål, binder sin son ovanpå det, och börjar fumla med säkerhetständstickorna.

Inte förrän då säger Gud stopp, lägg ner tändstickorna; nu har jag sett att du är mig totalt undergiven, hundra procent lydig. Nu skall Du få något i gengäld, makten över Israel “och din säd skall besitta dina fienders portar”.

Denna historia om total underkastelse under en idé eller en makthavare, också på bekostnad av livet för de allra närmaste och käraste, fick jag redan tidigt till livs, troligen i “Bibel för barn”. Denna, den tyranniskt monoteistiska maktens idealbild av sina undersåtar har alltid framstått för mig som högsta formen av feghet hos individen. Mot denna judiskt-kristna prostrationsidé av asiatiskt ursprung har jag alltid satt Socrates grekiskt lugna tömmande av giftbägaren.

Vad som emellertid numera skrämmer mig än mer, är att jag i dag också kan förstå varför en så omänskligt offerberedd indoktrinering ur överlevnadssynpunkt stundom kan vara nödvändig!

Så djupa funderingar hade jag dock inte när lumpen försökte göra mig till en lydig lersoldat.

3. Lumpens uppgift.

Människan är ett hjorddjur, somliga vargar, andra får. I miljontals år har vi levat i små familjeflockar. Genom en blind integrationsprocess i tiotusen år, under den senaste megandagen, har dessa små familjer nu förenats till cirka 200 större eller mindre nationer, som t.ex. Sverige.

Lumpens främsta uppgift är att kanalisera de unga starka männens kampvilja från att, som förr, slåss mot den närmast konkurrerande familjen, till att gemensamt kämpa för Kung och Fosterland, därtill stimulerade av en tygbit med, i vårt fall, ett blågult kors på.

Eller, med rakare ord, de unga männen skall formas till en tanklöst idiotisk massa som blint lyder en annan blint lydande idiot, enbart därför att denne har en extra guldträns på ärmen eller en extra stor stjärna på axelklaffen. Vilken därför anses har rätt att ryta “håll klaffen!” åt alla nyinryckta värnpliktiga.

Detta hjordbeteende kunde våren 2003 betraktas i den kvarts miljon soldater som USA och England samlade runt Irak. Det kunde dock ses lika bra, i globaliserad form, i de drygt tio miljoner krigsmotståndare som i cirka 600 städer jorden runt demonstrerade på gatorna mot ett nytt krig i Irak. Samma blinda hjordbeteende!

Att kanalisera unga mäns hätska safter in i kollektiva, patriotiska banor, det är lumpens djupaste uppgift. Detta var vad jag utsattes för mellan år 1952 och 1954.

Vare hur som helst med alla mina funderingar om de bakomliggande motiven till denna första exodus ur familjens trygga famn. Vad som inte är spekulationer är att jag personligen tyckte dj-t illa om militärtjänsten. Militären ville nämligen göra mig lika blint lydig inför furirer och generaler som Abraham var inför Gud.

Det lyckades dem inte särskilt väl.

4. Mönstring.

Jag kunde nog fylla en halv volym med stupiditeter från lumpen. Den tidigaste av dessa, som också var första gången jag mötte en samhällelig myndighet utanför skolan, har aldrig lämnat mina öron. Mönstringen, som skedde sista skolåret, bestod i en mängd fysiska och mentala test. På den tiden kunde jag inte skilja mellan korpraler och generaler, men till slut hamnade jag framför en sådan, den som hade mitt öde i sina händer.

Då jag ville vara nära hemmet i Karlshamn, hade jag begärt att få bli placerad vid trängen, T4, i Hässleholm.

Till min häpnad hörde jag emellertid denne mäktige representant för samhället yttra följande superrationella ord: “Karlsson har stort A i gymnastik. Och så har Karlsson 45 i skor. Karlsson skall bli jägare i Kiruna.”

Jag önskade mig inte till Kiruna. Det ligger något avlägset från Karlshamn. Med vad jag senare förstod vara olaglig utpressning mot mindreårig, fick denne korpral-general mig att skriva på en förbindelse att bli reservofficer. Då placerades jag, som jag begärt, på T4 i Hässleholm. Men hamnade ändå på T1, på trängen i Linköping, där de förgäves sökte göra mig till en idealiskt blint lydande robot.

Här bara ett exempel på en gosse med tyranntendenser. Plus några minnesfragment som pekar framåt.

5. Löjtnant Forsberg & Buddah.

Vi hade en löjtnant vid namn Forsberg. Hans stora glädje i livet var att driva oss värnpliktiga bassar runt kaserngården, springande med trettio kilo packning på ryggen i sommarhettan. När svetten lackade som värst, vrålade han: “är ni lyckliga nu, gossar?”. Till vilket han förväntade sig ett unisont svarsvrål: “Ja, löjtnant”.

Ärlig som jag var, vrålade jag en gång “Nej, löjtnant”. Vilket förskaffade mig fem extra varv i ensamt majestät.

Denne officer påminde mig något om masochisten som sa till sadisten: “äh, hör du, slå mig!” Vartill den senare bara svarade “Nej!”

Dock, visade det sig, var han inte helt galen. Vid något tillfälle, när jag kommenterade något idiotiskt, skrek han: “Karlssons tal skall vara ‘ja, löjtnant’ eller ‘nej, löjtnant’. I övrigt skall Karlsson hålla käften.”

Under ett par veckor följde jag detta kommando och vrålade ja respektive nej löjtnant så högt jag kunde, men med en gnutta ironi i rösten. Det gick honom på nerverna. Vi kom till ett förhör om k-pistens olika delar. Han begärde att jag skulle redogöra för sammansättningen av detta vapens s.k. slutstycke. Ungefär följande konversation utspann sig:

Löjtnanten: Redogör för slutstycket, Karlsson.

Karlsson står upp och tiger.

L: Vet Karlsson hur slutstycket är sammansatt?

K: Ja, löjtnant!

L: Redogör då för det!

K förblir tyst.

L: Ämnar Karlsson redogöra för slutstyckets sammansättning?

K: Nej, löjtnant!

Löjtnanten blir högröd i ansiktet och vrålar: Ut och försvinn, Karlsson.

Senare kallade han in mig på officersmässen och frågade om jag förstod att han kunde sätta mig i buren några dagar. Nej, förklarade jag lugnt för honom, jag hade bara följt hans tidigare order och om han nu befriade mig ifrån den skulle jag omedelbart redogöra för slutstyckets sammansättning.

Han tittade på mig, med en glimt av respekt i sina något roade ögon, och muttrade något om att Karlsson skulle bli en förbannat bra officer.

Sen dess var vi faktiskt riktigt goda vänner. Det positiva minnet av honom har två element.

Först fixade han att jag under en tid fick ersätta kaserngården med officersmässen. Där blev jag nån sorts hovmästare, med en berömvärd kapacitet att fylla herrarnas snapsglas till gränsen för kapillärkraftens sammanhållande förmåga.

Hur otroligt det än kan låta att en löjtnant av det slaget påminner mig om Buddha, så är det, för det andra, ändå så. Forsberg hade nämligen också för vana, när någon kritiserade något, att vråla: “Negativ kritik skall alltid följas av positiva förslag!”

Det har jag ofta tänkt på, när jag kritiserat alla galenskaper i samhället, och därför ofta hängt på mer eller mindre vettiga, men positiva förslag till åtgärder, typ “köpfrid” eller, numera, om en realistisk förståelse för de biologiska skillnader, också på intelligenssidan, som faktiskt finns mellan människor.

Möjligen är det således tack vare Forsbergs vrål som jag i denna bok pläderar för en biologisk världsbild.

Vad har det med Buddha att göra?

Jo, en gång blev denne hotad av en bandit som hette Angulimal.

“Var snäll unna mig en sista önskan innan du slår ihjäl mig”, sa Buddha. “Hugg av den extra utskjutande grenen från det där trädet”.

Ett svärdshugg och saken var klar. “Enkelt, vill du något mera?”, frågade banditen.

“Sätt tillbaka grenen igen”, sa Buddha.

Banditen skrattade: “Du måste vara tokig som tror att nån kan göra det.”

“Tvärt om, det är du som är tokig som tror att du har makt bara för att du kan såra och förstöra. Det kan barn också. De verkligt mäktiga vet hur man skapar och botar.”

I denna historia ligger en djup vishet som alla som tror på att riva för att få luft och ljus eller på socialistiska revolutioner borde begrunda!

6. “Internationelle Karlsson.”

Till min lilla historia om konsten att lyda order in absurdum vill jag lägga några små minnen som på olika sätt pekar framåt.

Mot slutet av kadettskolan blev vi alla tillfrågade om våra framtidsplaner. Det var när Dag Hammarskjöld valts till FNs generalsekreterare, ett då ytterst stimulerande föredöme för en om FN förhoppningsfullt idealistisk ungdom. När framtidsfrågan kom till mig sa jag som det var, att jag drömde om att bli “internationell tjänsteman”.

Det ansågs så ambitiöst att det blev förargligt för mina mer jordnära kamrater som, med få undantag, ville bli bilhandlare av ett eller annat slag. Därefter gick jag under resten av lumpen under den ironiska benämningen “internationelle Karlsson”.

7. Lagens bokstav - och verklighet.

En i gruppen blev verkligen bilhandlare, under en tid högste chef för Volvo. Han hette Anders Andersson och kallades för “Dubbelanders”. Han hade världens mest perfekta givakt inför officerarna. Senare bytte han namn till Wall. Ett tidigt paradexempel för mig på det jag senare döpte till “adrenalinstinna hannar”.

Ett par andra gossar i gruppen, en som hette någonting i stil med Bendt, avkomma till nån ättiksfabrik, och en de Weer, avkomma till något feodalt jordagods, var redan då bättre utrustade med fickpengar än vi andra. Dessa två lärde mig något av allra största vikt, nämligen att ifrågasätta effektiviteten i allt vad lagstiftning heter.

Vi levde i en period när de svenska alkoholregleringarna endast tillät intag av 15 centiliter starka drycker på offentlig lokal. Och därtill endast under förutsättning att man också åt en hel måltid, vars storlek var noga preciserad i lagstiftningen. Dåtida full sysselsättning upprätthölls med värdefull hjälp av en stor byråkrati av “snapsspioner”.

De två nämnda herrarna löste trots detta ledigt sina törstproblem. De bjöd med oss lite mindre bemedlade. De lät oss äta en lagfäst middag. Vi gäster fick till och med dricka en snaps om fem centiliter. Varefter de själva kunde dryga ut sin lagliga ranson på femton centiliter med tio till per medhavd gäst.

Det är så världen fungerar.

8. Enprocentsmålet 1954.

Idén hade kommit upp att vår årskull av kadettskolan borde lämna ett bidrag till evigheten i form av en kadettidning. För den skrev “internationelle Karlsson” sitt livs första artikel. Den handlade, typiskt nog för min ungdomliga idealism, om önskvärdheten av att de rika länderna avstod en procent av sin årliga bruttonationalprodukt till de s.k. underutvecklade.

Lika typiskt, tror jag det var, att den mer jordnäre chefredaktören för tidningen, en tidig Gustaf von Platen, inte ansåg att detta var av något större intresse. Varför min artikel distribuerades som en separatbilaga till läsarna.

Det var 1954. I dag, ett halvt sekel senare, har Västvärlden, till min sorg, ännu inte kommit över en tredjedels procent av BNP i s.k. u-hjälp. Och, än värre, den som ges är inte bra. Och varför den inte fungerar, om det får vi inte tala.

Problemen med de vansinniga rikedomsgapen i världen kvarstår. De har varit mig en huvudvärk hela livet. Jag kommer tillbaka till dem.

9. Vapenvägrare.

I slutfasen av min militärtjänstgöring blev jag vid något tillfälle femfaldig regementsmästare i friidrott. Regementschefen på T4 var en mycket sympatisk gosse vid namn Per Åke Kellin. Han blev senare chef för hela Sveriges Hemvärn.

Efter att ha givit mig en hög plaketter och den ojämförligt största och minst användbara av de 57 brevknivar jag senare erhållit av föredragsarrangörer, sökte han intensivt övertala mig att bli stamofficer. Till vilket erbjudande jag dock vänligt men mycket bestämt tackade nej.

Efter att sålunda ha förlorat två år av mitt liv på den tvångsmässiga militärtjänst, som jag djupt avskydde, började jag läsa juridik. Snabbt kom jag då att bättre förstå tyranniets struktur, med en konsekvens för mina relationer med militären.

Då hoppade jag nämligen av reservofficersskapet och blev vapenvägrare. Inte för att jag inte skulle kunna döda. Och inte för att jag inte, vid behov, skulle kunna slå ihjäl någon som gav sig på min hustru - vilket tydligen var huvudfrågan för prästen som skulle avgöra graden av min pacifistiska övertygelse. Utan därför att jag inte ville döda mina medmänniskor bara därför att någon idiot, med ett streck mer än jag själv på ärmen, vrålade “eld”.

10. Samhället och den fria viljan.

Denna ärligt framförda motivering ansågs förarglig för de militära myndigheterna. Dessa ställde till en sabla massa trassel för mig, så mycket att jag vid något tillfälle, med ungdomlig uppkäftighet, anklagade “Kungl. Majestät” för tjänstefel. Det skedde i ett brev som jag nu, som så mycket annat, dock inte kan finna i mina högar. Och den militära delen av “Kungl. Maj:t”, liksom SÄPO, påstår att de inte kan finna några som helst papper om min tidigare existens.

Jag är inte helt övertygad om att denna del av vårt “Kungl. Majestät” alltid talar sanning. När t.ex. pressombudsmannen, Pär-Arne Jigenius, efter mycket jobb hade fått Kungl. Maj:ts tillstånd att studera SÄPOs handläggning under kriget av anti-nazistkämpen Torgny Segerstedt, visade det sig att alla handlingar försvunnit.

Därför måste jag här, i mitt fall, ta detaljer ur minnet.

Nästan definitionsmässigt innebär ett samhälle begränsningar i individens så kallade fria vilja. Vilken pigg unge på åtta, tio år vill egentligen sätta sig på skolbänken och lära sig psalmer utantill? Att det moderna samhället, med lagens hjälp, ålägger föräldrarna att tvinga barnen därtill för att självt kunna fungera, det förstår man inte alls i skolan.

Däremot börjar man nog förstå det när man i 22 månader levt under de absurt motbjudande regler som militärtjänsten innebär, åtminstone för ungdomar av min typ.

Jag hade alltså lyckats övertyga prästen om allvaret i min ovilja att mörda mina medmänniskor bara för att högre officerares order skulle jämställas med Guds befallningar till Abraham.

Det visade sig då att lagen, för att avskräcka till slika avhopp, betraktade all redan gjord tjänst som en nullitet, som något som aldrig skett. Därför hade samhället rätt att låta militären likt kannibaler äta upp ytterligare en bit av mitt liv. Jag ålades åtta nya månaders tjänst som “elledningsreparatör på Statens Järnvägar, SJ”. Kanske hoppades myndigheterna att någon extra stark elektrisk stöt från SJs högspända ledningar skulle göra slut på problembarnet Karlsson.

Dock, vid denna tid kunde jag lite juridik. Jag plockade fram värnpliktslagen och fann att också så extremt föraktliga individer som vapenvägrare, enligt denna, skulle placeras efter “kunskap och fallenhet”.

Jag protesterade mot beslutet. Då kallades jag till någon ny korpral-general på Försvarsdepartementet i Gamla Stan. Denne avskydde uppenbarligen både akademiker och vapenvägrare. Och än värre kombinationen! Hans argumentation bestod enbart av otidigheter. Beslut var beslut och kunde inte ändras. Reparationer av SJs elledningar var mitt oundvikliga öde!

Tålamodigt förklarade jag för honom att värnpliktslagen faktiskt gällde både för mig och för honom samt att jag valt bort både fysik och kemi i första ringen och inte ens själv kunde reparera min cykellykta.

“Just därför skall ni ha den tjänsten”, vrålade korpral-generalen.

Då gav jag upp, bugade mig mycket artigt och sa: “Ber att få anmäla: kan inte heller kinesiska!”

Den apoplektiska reaktionen var sådan att jag fann för gott lämna Försvarsdepartementet.

11. Sågverksarbetare och kaffekokare.

Efter brevväxling med Kungl. Majestät ställdes jag i stället till förfogande för Uppsala Universitets Skogsförvaltning. I två omgångar om fyra månader var skulle jag där göra tjänst.

Under den första månaden stod jag vid en såg. När den sågade plankan kom fram bestod min uppgift i att, med båda händerna, fösa bort barken, ena biten åt höger, andra åt vänster. Detta komplicerade arbete utförde jag så väl att jag andra månaden befordrades till förläggningschef för tre Jehovas Vittnen och mig själv. Efter att ha visat mig mycket duktig också som sopare av våra tjugo kvadratmeters förläggning samt lagare av enkel mat, upphöjdes jag tredje månaden till kaffekokare åt skrivmaskinsflickorna på Skogsförvaltningens kontor strax intill universitetes aula samt Carolina Rediviva, dess bibliotek.

I början var halvdussinet flickor mycket noga med att själva beställa rätt bakelse och kaka från Ofvandals konditori. Mitt huvudsakliga arbete bestod i att två gånger om dagen gå de hundra meterna dit och hämta dessa juveler. Uppskattningen av min fantastiska springpojkskapacietet växte och efter två veckor fick jag det stora förtroendet att själv välja kakor och bakelser åt de mer eller mindre unga damerna, varav ett par var klart intresserade även av andra prestationer.

Efter dessa tre månader gick jag in till chefen för universitetets skogsförvaltning, med vilken jag blivit god vän, och sa ungefär som så:

1. Antag att jag tar hit en reporter från Aftonbladet och beskriver hur skattebetalarnas pengar används. Hur tror du den artikeln skulle kunna se ut?

2. Jag håller nu på att skriva min licentiatuppsats om ryska exportpriser.

3. Borde inte Skogsförvaltningen vara intresserad av exportpriserna på ryska skogsprodukter?

4. Borde jag inte därför få ägna min fjärde månad åt att få studera detta problem på Carolina Rediviva i stället för att koka kaffe åt skrivmaskinsflickorna?

Han fattade vinken. Under resten av tiden ägnade jag mig åt min forskning. Och sen har jag aldrig mer hört ifrån denna Skogsförvaltning.

Däremot har jag senare något halvdussin gånger fyllt aulan eller sal X i grannhuset, universitetets huvudbyggnad.

12. Mötet med fundamentalistisk fanatism.

Det finns intet man inte kan lära sig något av. I detta fall mötet med de tre Jehovas Vittnen med vilka jag delade förläggning. Mellan dem och mig fanns en stor sak som skiljde oss åt, motivet för vapenvägran.

Jag erkände i princip samhällets rätt att inskränka min fria vilja. Jag insåg att detta var ett av de offer från individen som kunde anses deterministiskt nödvändigt, om samhället alls skulle fungera och överleva i krigsperioder. Jag tillmätte dock inte officerare samma rätt som Abraham gav åt Gud när denne krävde Isaak på ett bål.

Jag ville inte döda utan att själv vilja döda. Där gick gränsen för samhällets rätt att utöva tvång över mig. Mina Jehovas Vittesvänner hade rakt motsatt uppfattning. Allt som stod i Bibeln var helt sant och riktigt för dem, också Abrahams villiga offer av sin son. Bibeln hade rätt att kräva allt av dem!

Samhället, däremot, var näst intill djävulens skapelse och hade inte rätt tvinga dem till nånting, i all synnerhet inte till att döda. De tre med vilka jag delade förläggning hade motvilligt gått med på att bli sågverksarbetare. Men egentligen hade de samvetskval, en av dem rejäla sådana, för att inte de, som några av deras vänner, totalvägrat samhällstjänst och gått i fängelse för sin tro.

Detta var första gången i livet jag mötte fanatiskt rättrogna fundamentalister, besläktade med dem, till vilka jag återkommer i slutkapitlet, som nu håller på att sätta eld på hela världen genom Israel-Palestina-konflikten.

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems