Home
 
 
I. Bakteriens barndom. Print
1. Marcus Aurelius.

På Capri har jag en fattig granne med hustru och tre barn i ett uselt hus. För att bättra på det en smula, lånade han lite pengar, som jag nog aldrig får se igen. Men i stället hjälper han mig ibland i vår “filosofiska park”.

I slutet av år 2002 kom denne gode granne körande med en ett halvt tons travertinblock på sitt lastbilsflak. Det är en sorts marmor som man kan se i åtskilliga av Mussolinis byggnadsverk. Stazione Termini i Rom är kanske det mest bekanta.

Detta vackra block har vi placerat i parken så, att ingen som kommer vandrande på Via Migliara inifrån Anacapri kan undgå att se den. Till det har jag valt ett citat från Marcus Aurelius, den romerske filosofikejsaren som levde 121 till 189 efter Kristus:

Gör dig “vare sig till slav under eller tyrann över någon annan!”

Det är en lysande vacker levnadsregel, som jag i någon mån själv sökt leva efter. Inte bara därför att min moder tidigt gav mig Marcus Aurelius att läsa. Utan också därför att min fader än tidigare lärde mig samma motto, med en något annorlunda formulering.

Hans valspråk, som han med många upprepningar präglade in i mig, är den kända frasen: En bra karl reder sig själv. Och det gör en bra karl! I all synnerhet om han har turen att få en bra kvinna till livskamrat. Dock hörde jag aldrig far yttra detta motto utan det tillägg, som han såg som minst lika viktigt, och hjälper andra.

Den livsregel far gav mig säger alltså, precis som Marcus Aurelius, att en bra karl ser till att han själv inte blir slav under någon herre och att han dessutom hjälper andra att undvika tyranner. Det är frihetens kardinalregel!

Mycket av det jag gjort och skrivit i livet, inbillar jag mig, kan ses i ljuset av dessa levnadsregler.

Möjligt är att vi allt oftare borde meditera över varför många av oss i dag de facto är slavar, medan en handfull individer delar en nästintill tyrannisk makt över jorden. Få är därför de som i dag förmår följa Marcus Aurelius visa levnadsregel. I kapitel XII återkommer jag till denna viktiga fråga. Och klart är att det inte var lätt för min fader att leva med en så stark frihetskänsla i det högt likriktade landet Sverige.

2. Sveriges litenhet.

Gud Fader såg en dag en bonde som gjorde en god gärning. Gud blev glad, så glad att han klättrade ner för Jakobs stege, gick upp till mannen och sa: “Min gode man, det där var en riktigt god gärning, så god att jag, din Herre och Gud, lovar dig att du får önska precis vad du vill och du skall få din önskan uppfylld. Det enda villkoret är att det du önskar dig, därav kommer din granne att få dubbelt så mycket.”

Bonden tittade misstroget på Gud. Av strålglansen i Herrens ögon förstod han dock att det var allvar.

Han grubblade djupt. Han rev sig i nacken. Men så förbyttes hans misstrogna ansiktsdrag i illistighet och han sa: “Herre, jag önskar att Du river ut mitt ENA öga!”

Också detta är för mig Sverige, avundsjukans stamort på jorden.

3. Världens storhet.

Min fader hade inte en aning om saken men senare i livet kom jag att förstå att han i mitt hemlän var den yttersta länken för den amerikanska imperialismen. Han var den lokale banangrossisten i Blekinge. 1933, när jag föddes, levde detta landskap fortfarande i någon variant av García Marques Hundra år av ensamhet. Som barn hörde jag aldrig namnet United Fruit Company. Det var om dess framfart i Centralamerika som Marques bok handlade. Dock tror jag inte far hade en aning om för vem han arbetade.

Vi bodde intill hamnen i Karlshamn. Den dominerades av oljefabriken. Vi gick ofta ombord på skepp från främmande länder. Jag fascinerades av de bruna och gula sjömännen som kom med bananer från Guatemala, kokosnötter från Afrika eller sojabönor från Kina. Redan innan jag började skolan spelade min fantasi med hela världen. Förstärkt av den tidens barnramsa om “Lasse Lasse liten, världen är så stor så stor, större än du nånsin tror”, som ständigt upprepades för mig.

4. Far.

Dock är det inte så lätt för en bra karl att reda sig själv, när individen möter en struktur som är honom oändligt överlägsen i styrka och makt. Då kan individen gå ner sig, hur djupt som helst.

När andra världskriget bröt ut 1939 och tyskarnas u-båtar började sänka alla fartyg de kunde på Atlanten, då upphörde i ett slag importen av alla sydfrukter och bananer. Det var ett första slag för honom.

Ur dagens synpunkt var min far en mycket liten affärsman. Hans förmåga att tjäna de pengar han behövde var lika stor som den, att göra av med dem.

Herbert Adler Karlsson var född år 1900 jämt i Asarum i Blekinge. Under några år fick han gå i realskolan i Karlshamn, vandrande de sju kilometerna mellan hemmet och skolan varje morgon och kväll. Inte ens en cykel hade han. Hans lärare tyckte inte om fattiga lantisar och behandlade honom därefter. Vilket ledde till att far vid fjorton års ålder slog näven i bordet framför näsan på denne och sa “nu ser du aldrig mig mer, din djävel!”

Sedan dess, berättade han också med stolthet, hade han aldrig tjänat mindre än tiotusen kronor om året. Vilket 1915 var en god slant. I all synnerhet för en 15-åring!

5. Misstron mot samhället.

Jag fruktar att min misstro mot samhället, mot politiker och makthavare av alla slag föddes på ett mycket tidigt stadium. Ett minne, kulmen av min faders avsky för diktatoriska myndigheter, sitter extra hårt i min skalle. Och ger grunden till det stänk av bitterhet som finns i den lilla historien ovan om “riv ut mitt ena öga”.

Efter andra världskriget hade far skiftat över från bananer till att bli grossist i papper och gåvoreklam. Tiden var sådan att affärer ofta gjordes upp vid ett mycket gott och vått middagsbord. Presenterna till inköpschefernas födelsedagar var inte tokiga. Och julklapparna bestod av bästa sortens cognac. Annars blev det inga affärer.

Min faders representationsutgifter var med andra ord stora. I takt med socialdemokraternas växande maktkänsla och skatternas himlafärd började myndigheterna vägra godkänna de skatteavdrag som han yrkade. Fasta regler saknades, då som nu, och skattebyråkratin handlade ofta godtyckligt. Resultatet blev att staten tog hand om mer och mer av den faktiska nettovinsten i Adler Karlsson AB. De besparingar som fanns, åts upp av skatterna. Mindre och mindre blev kvar att leva på. När far dog 1959 fick jag och mina två systrar 6.000 kronor var i arv.

Under sina sista år kände han sig starkt och orättvist klämd mellan inköpschefer som krävde sin tribut vid bordet, och skattmasar som vägrade godkänna dessa tributer som avdrag.

Fattigdomen började skymta fram. Nerverna att svika. Flaskan lugnade för en stund, efter hand för en allt kortare stund. Far blev en stadig kumpan till det gäng glada gossar som var fasta kunder på Stadshotellets groggveranda. Med allt mindre pengar, allt sämre nerver och allt större rusbehov.

En av de första allvarliga uppgifter jag hade som nybliven juris kandidat var att hjälpa honom ur detta trassel. Skattemyndigheterna hade inte godkänt hans representationsavdrag i 1958 års deklaration. “Ta hand om det här”, bad han mig, “jag orkar inte längre själv!”

Jag samlade ihop och systematiserade alla kvitton. Det visade sig då att 97 procent av alla representationer hade skett i Stockholm eller Göteborg eller på andra platser, där hans stora kunder fanns. Endast tre kronor av hundra hade ätits upp i hemstaden Karlshamn.

Jag överklagade myndighetens beslut. Jag kallades till ett sammanträde med de blekingska småbolagens speciella taxeringsnämnd i Karlskrona. Där presenterade jag fakta, bara tre procent av utgifterna var gjorda i Karlshamn!

Nämndens ledamöter såg förvånade ut. De satt tysta till en av hans bekanta, en annan mindre affärsman från Karlshamn vid namn Santesson, öppnade sin avundsjuka mun och sa: “Det var som f-n. Jag som trodde han hade supit upp allt det där på Stadshotellet.”

Detta var “samhällets” röst! Jag glömmer den aldrig.

Nämnden sänkte sina skattekrav. Men för sent. Några månader senare fick min fader en infarkt och dog knall och fall. Bara 59 år gammal. Han hade mördats av den svenska avundsjukan.

Denna hade då två former. Den framgångsrika socialismen hade blåst upp den kollektiva avundsjukan mot fria företagare. Och dekisfigurer i den lilla lokala företagsvärlden, som mest förstört ärvda pengar, var rejält avundsjuka mot en temporärt framgångsrik uppkomling av min faders typ.

1959 var jag 26 år. Sedan dess har jag aldrig riktigt kunnat tro på det som kallas “samhälle” eller “stat”. Bakom dessa stora ord står små människor, vanligen ovanligt maktlystna och ofta ovanligt avundsjuka.

Svensk socialism blev förvisso aldrig så mordisk som dess kommunistiska kusiner i öst. Att mentalt riva ut båda ögonen på folk, det har dock varit fullt OK under alla former av socialism, tyvärr också i vårt socialdemokratiskt styrda Sverige!

Vilket det dock tog mig tid att fullt ut inse.

6. Mor och MA.

Ambition, i den mån jag haft någon, har jag i så fall fått från min moder. Hennes farfar hade varit gruvfogde vid kolgruvan i Bjuv i Skåne. Hennes far hade på egen hand studerat så mycket att han blev revisor inom Höganäsbolaget. Själv hade hon läst till skolkökslärarinna i Uppsala. Hon var mycket finare, ansåg hon, än min fader.

Sanningen var dock den att hennes egen moder saknade känd fader. Det var något som aldrig berättades för oss barn. Det fick vi inte veta förrän långt långt senare. När jag tänker på min moders och mitt eget humör i ungdomen och på hennes systers utseende, misstänker jag stundom att 12,5 procent av mina gener kommer från någon het och förförisk tattare, som tillverkade min mormor i vad som numera kallas “one night stand” eller, på rak svenska, en s.k. tattarnatt.

Inte heller fick jag förrän sent i livet klart för mig att min storasyster föddes bara sex månader efter mina föräldrars bröllop. Faderskapet, som var en glad garcon, hade hälsat på den lilla skolkökslärarinnan i Asarum med en flaska champagne. Sprudlande drycker och misstänkta tattare kan således anses vara den yttersta grunden till min egen skapelse.

Vare därmed hur som helst, min moder var en mycket god moder.

Ambitiös var hon. Ordnade middagar med doktorinnan den och överstinnan den och borgmästarrinnan den och konsulinnan den. Sådana titlar nyttjade damerna på den tiden. Den lille gossen skulle visas upp. Om han var tyst fick han också sitta med i en hörna när dessa damer spelade bridge. Och lyssna på deras konversation som han redan då tyckte han kunde reducera till enbart två huvudmeningar: “jag har rätt, du har fel”, respektive “jag tycker om dig” eller “jag tycker inte om dig”. Senare har jag tillämpat denna insikt på mycket akademiskt pladder.

Det var dock ingalunda enbart socialt klättrande middagar som gällde. Det där med fars idé att en bra karl också “hjälper andra”, det tog hon på stort allvar. Jag talar nu om 30-talet då fattigdomen var stor och socialhjälpen liten. Antalet tiggare och luffare, somliga mycket spännande, som tuggade i sig rejäla smörgåsar i vårt kök och flörtade med “jungfrun”, var inte litet.

Då mor själv hjälpte far på kontoret, fick mina två systrar och jag tidigt en barnsköterska. Hon förvandlades snabbt till en vice-mamma som jag kom att älska för livet. Margit hette hon. Men kallades alltid för MA, som också kunde stå för Mamma. När allt annat stundom vacklade, både äktenskapet och ekonomin, blev hon familjens fasta grund.

Sedan dess har jag ingen som helst förståelse för den s.k. pigdebatten, som till tusen nedvärderar det ofta kärleksfullt utförda och högst värdefulla arbete som sådana familjemedlemmar kan utföra.

7. De första böckerna.

Mor ville också vi skulle lära oss läsa. Det kunde jag ganska hyfsat innan jag började skolan vid sju års ålder.

I Bibel för barn, en tjock röd bok med vackra färgillustrationer som jag fortfarande kan se framför mig, läste mor om “änkans skärv” och “den barmhärtige samariten”. Att den snälle och gode Jesus blev korsfäst av Pontius Pilatus, det blev också en stor upplevelse genom hennes känslosamma kvällsläsningar. Pilatus försök att smita ifrån ansvaret, klandrade hon djupt. Det där med att “två sina händer”, det har jag sen dess alltid föraktat.

Att leva relativt enkelt, som Bibeln lär, har jag alltid uppskattat. 1962 skulle t.ex. John Kennedy och Nikita Khrushtjev mötas i Wien, om jag minns rätt. Den förres hustru släpade med sig 25 väskor fulla med Paris-klänningar. Den senares kom själv bärande med en enda väska.

Det är en av de få vackra bilder jag kommer ihåg från Sovjetväldet.

Mariannes och mitt eget intresse för flotta kläder kan illustreras av en händelse långt senare. Vi hade i kanske tio år dagligen gått fram och tillbaka på samma gångväg på Capri, mellan hemmet och posten. Då berättade en av våra vänner att barnen på vägen hade tyckt att våra kläder var så enkla och ständigt desamma, att de hade satt igång en insamling för att kunna köpa nytt till den stackars professorn och hans hustru! Tills dess vår väns unge son hade upplyst dem om att vi kanske inte behövde denna hjälp, eftersom vi, som han, hade sagt: ”dom där har hus i alla världsdelar”. Vilket naturligtvis också var helt galet.

Finska Vinterkriget kom när jag var sex år. Den store hemske Stalin ville sluka vårt broderfolk. Den första större bok jag själv stavade mig igenom var Runebergs Fänrik Ståls sägner, en underbar hyllning till mod i allmänhet och det finska motståndet mot den ryska maktens övervåld i synnerhet.

Speciellt har jag under hela mitt liv med djup beundran kommit ihåg den där tappre gossen med dåligt huvud men gott hjärta, Sven Dufva och hans lugna konstaterande att “om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå.” Han har sen barnsben varit mig ett föredöme. Så har också, i någon mån, “Bonden Paavos” medkänsla med fattiga grannar: “Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,//som en nödställd nästa ej förskjuter.// Blanda du till hälften bark i brödet,// ty förfrusen står vår grannes åker”.

För den starka medmänskliga finska sisun har jag alltid haft en mycket stor respekt.

8. Hitler.

Jag föddes samtidigt som Hitler kom till makten och Stalin avslutade sin första stora utrensning. Jag var sex år när andra världskriget bröt ut och tolv när det slutade med den första atombomben över Hiroshima.

Måhända kan det synas fult att sätta samman far och mor och Hitler som den treenighet som la den tidiga grunden för mitt tankeliv. Men det finns skäl göra det.

Det är nämligen vid den åldern, tolv år, som de allra flesta människor är “färdiga”, hävdar jag sen länge.

Vi är alla resultatet av två tärningskast. Det första är när våra föräldrar går i säng med varandra. När så skedde i mitt fall, nån gång på försommaren 1932, fick jag mina arvsanlag, min genóm, som det numera heter. Och som sannolikt gav mig två tredjedelar av min personlighet. Det andra tärningskastet är den miljö in i vilken man föds, d.v.s. i mitt fall en banangrossist i Karlshamn och en ambitiös moder som studerat i Uppsala. Dessa två tärningskast är vad som gör oss till det vi blir. Intetdera är något vi själva vare sig kan berömma oss över eller lasta oss själva för.

Vi förtjänar inte det vi förtjänar!

Bland mina första minnen finns en dov bakgrundston i min hemmiljö. Vi hade en radio, ett stort skrälle av det slag som man numera bara finner i antikvitetsaffärer. När jag var fyra, fem år satt mina föräldrar, som kunde lite tyska, varje kväll och lyssnade på en del stundom skrämmande hemska vrål ur denna apparat. De talade om möjligheterna till något som jag inte förstod vad det var. Det kallades för krig.

Riktigt vad det kunde innebära förstod jag inte förrän den 9 april 1940. Ihop med en broder och stadens bokhandlare, som var en av hans bästa vänner, hade far med motorbåt kört ner mot Hanö kvällen innan för att fiska. Under natten gick Hitlers trupper in i Danmark och Norge. Far hade inte kommit hem. Mor kom in till mig tidigt på morgonen, förgråten. Snyftande sa hon, att vi kanske aldrig mer skulle få se vår far.

Det gjorde vi, bara några timmar senare. Men ett trauma fastnade.

9. Fars sunda omdöme.

Kriget kom. Bananerna försvann. För sådan lyx fanns, som sagt, inte plats i den u-båtshotade Atlanttrafiken. Detta medförde något viktigt i min barndom. Familjen tvingades flytta ifrån den underbara men dyra lägenhet vi hyrt nere vid hamnen i Karlshamn. Vilket för mig snarast var en fördel. För far köpte en villa i utkanten av den lilla staden, med stor trädgård, nära till de skogar i vilka jag sedan alltid älskat att ströva.

Hur hade han råd köpa den?

Villan låt strax intill stadens järnvägsstation. Den hade byggts som bostad till stationschefen, som för hundra år sedan, när järnvägen var ny, var en mycket fin och ansedd person i staden. Den siste stationschefen hade dock begått självmord. Han hade hängt sig inne i villan. Nu gick han igen på nätterna, sas det. Vidskepelsen var på den tiden stor. Ingen ville bo i hängd mans hus.

Far, som i sådana frågor gav mig ett nyktert sinne, sa att sådant var bara snack. Han köpte villan för en spottstyver.

Det är sådant sunt omdöme som gör att “uppblåsta bakterier” stundom klarar sig långt bättre än de som tror på Moses ord att de är Gudars avbilder och annan slik vidskepelse.

10. Värderingar och ideal.

Vilka blev då mina första halvt medvetna värderingar? Helt säker om sådant kan man inte vara efter sextio år. Men jag tror det var rädsla och avsky för krig, våld och diktatorer. I alla händelser är detta värderingar som följt mig livet igenom.

Hitler och andra världskriget dominerade min barndom. De två atombomber som gjorde slut på kriget borta i Asien, har också kastat sin skugga över min generations tillvaro.

Hitler var dock inte det enda spöket. Någon gång på slutet av 40-talet, när jag kanske var femton, satte mina föräldrar en bok i mina händer. Jag hade redan då läst åtskilliga decimeter av Agatha Christie och Connan Doyle. Innehållet i dem är dock sen länge helt bortglömt och böckerna kastade.

Viktor Kravtjenkos Jag valde friheten satte sig däremot fast för livet. Och den står fortfarande kvar på min bokhylla. Kravtjenko gav oss den första rejäla skildringen av det kommunistiska helvetet under Stalin. Boken var långt mer spännande än någon deckare och långt mer skrämmande än någon Frankenstein-film.

Den skakade mig djupt. Jag började ana vad jag nu långt bättre förstår, dels att Hitler och Stalin båda var samma andas, den diktatoriska maktsträvans barn, dels att de båda vuxit fram ur den rättfärdighetsdoktrin vi ärvt från de tre judiska rättfärdighetsprofeterna Amos, Jesus och Marx, om än ruggigt perverterad.

Sedan dess har jag alltid varit inte bara anti-nazist och anti-kommunist utan framför allt anti- varje form av tyranni.

Dessutom förstärkte Kravtjenkos Jag valde friheten den starka kärlek till den private företagarens individuella frihet mot ett byråkratiskt samhälle som min fader präglat in i mig. Ty byråkratin tenderar alltid till maktmissbruk.

När jag funderar över om det fanns något “ideal” eller någon “hjälte” i mitt föräldrahem är de enda namn som flyter upp Churchill och Kipling.

Winston Chrurchill var den som också i ett förfärande underläge gav England mod och kraft att stå emot Hitler och därmed, ihop med USA, rädda Västeuropa undan den moderna historiens ruggigaste tyrann. Hans tal om nödvändigheten av “blod, svett och tårar” var en fantastisk inspiration. Och gäller dessutom i många situationer i livet, när man vill förverkliga något verkligt svårt.

Förvisso vet jag att det i dag är politiskt korrekt att spotta på den brittiska imperialismen, för vilken Churchill och Rudyard Kipling är representanter, och anse den vara en lång svit av “förtyck, exploatering, våld, arrogans, slaveri och rasism” [1] . I stället, har jag förstått, bör man älska och vörda Zimbabwes goda ordning under president Mugabe.

Dock, både Kiplings Djungelbok och hans Kim, som också tillhörde min barndoms allra tidigaste läsning, sitter fortfarande djupt i mig. Och få har som Churchill levat upp till Kiplings ideal i “If.....”, som nog också varit mitt:

If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you,
If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too;
If you can wait and not be tired by waiting,
Or being lied about, don’t deal in lies,
Or being hated, don’t give way to hating,
And yet don’t look too good, nor talk too wise

................

If you can fill the unforgiving minute
With sixty second’s worth of distance run,
Yours is the Earth and everything that’s in it.
And---what is more--- you’ll be a Man, my son!

Försöker jag sammanfatta mina första års halvt medvetna värderingar, som sen följt mig genom livet, finner jag således rädslan och avskyn för krig och tyranni. I någon mån uppblandat med min moders tidiga läsning ur Bibel för barn om den barmhärtige samariten och det hundrade fåret och fars, Churchills och Kiplings machoideal om att aldrig ge upp. Eller, som jag senare lärde mig av Don Quijote: ”patiencia y barajar”, det vill säga: tålamod och blanda kortleken på nytt!


[1] Linda Colley, Captives. Britain, Empire and the World 1600-1850. Cape och Pantheon 2002. Citatet kommer från slaveriexperten David Brian Davis, the New York Review of Books, 29 maj 2003.

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems