Home
 
 
Inledning Print

1. Är människan en “uppblåst bakterie”?

Den 1 juli år 2000 firade Marianne, mitt livs Beatrice, och jag det nya årtusendet med att på Capri öppna Europas första “filosofiska park” i sitt slag. Inför cirka 200 gäster höll Anacapris borgmästare, den lilla stadens överstepräst och jag själv inledningsanförandena.

I mitt pekade jag på en stig in i skogsmörkret. Där, sa jag, har ni idealismens väg. Den inleds med ett citat från den mytiske Moses som säger att vi människor är skapade till Guds avbild. Det är en vacker idé, som jag gärna skulle vilja tro på.

Men där, på stigen som går upp mot ljuset, har ni realismens väg. Den inleds med Thales från Miletus, som sa att allt kommer ur vattnet. Det gäller då också de första bakterierna, jordens första livsform, som kom för inemot fyra miljarder år sedan. Och eftersom de moderna genforskarna har visat att vi människor i rakt nedstigande led är avkomma av dessa, kan jag inte se annat än att Moses måste ha gjort ett misstag och att människan i stället bara är en “uppblåst bakterie”.

Don Salvatore, Anacapris präst, var inte helt överens med mig. Också någon av de närvarande kvinnorna grumsade. Därför ingick vi omedelbart en liten kompromiss: Kvinnor, bestämde vi, är skapade till Guds avbild. Men vi män får nog katten nöja oss med att vara “uppblåsta bakterier”.

Och där ligger fortfarande den vetenskapliga sanningen. I alla händelser om denna boks författare.

Kvällen innan jag formulerar denna inledning till min bok med “funderingar runt de 70”, som arbetstiteln har varit, fick jag ett e-mail från två “klassiska” studenter i Oxford. Där står: “av en slump träffade vi på er filosofiska park i går, vid ett besök på Capri. Vi vill bara att ni skall veta hur mycket vi uppskattade och blev fascinerade av parken. Vi blev rörda av att något så underbart kunde finnas på en så vacker plats. ...När vi börjar våra studier i filosofi kommer er park att vara en inspiration.”

Sådana spontana rader från två unga människor ger stimulans. De antyder att också dessa funderingar, som ger bakgrunden till parken, kanske kan komma att betyda något för någon ung människan. Min lärare, Gunnar Myrdal, som var min inspirationskälla, sa en gång till mig: “om du bara lyckas få två unga studenter att följa dig i spåren, så har ditt liv varit värdefullt.”

Oxford-studenternas brev gjorde mig glad!

2. Livets lätthet.

Jag skojar faktiskt inte. Jag är fullkomligt övertygad om att jag är ett barnbarnsbarn till det första livet på jorden, till de bakterier som vi kan spåra tillbaka till cirka 3,8 miljarder år.

Om man ser sig själv som en uppblåst bakterie och som en ödets lekboll då blir livet både lättare och tyngre att bära.

Det är nu snart trettio år sedan den första rejäla jämförelsen mellan människans och schimpansens genetiska utrustning publicerades. [1] Den visade att vi till inemot 99 procent har samma arvsmassa, långt mer än vi tidigare trott.

Denna nya insikt har gjort livet mycket lättare för mig. När jag rakar mig på morgonen, ser mitt skäggiga plyte i spegeln och betänker gårdagens dumheter, så ler jag och säger mig själv: “vad katten väntar du dig av en 99-procentig schimpans?!”

Det var mycket jobbigare tidigare, när jag med Moses och min mamma inbillade mig att jag var en näst intill allsmäktig Guds avbild som därför, med Dostojevski, hade skuld och ansvar för allt på jorden.

Kan en bakterie verkligen ha så mycken skuld för allt ont och så mycket ansvar för allt som behöver rättas till?

3. Livets tyngd.

Samma insikt har dock också gjort livet något svårare för mig. Ty när jag betänker att våra samhällen styrs av människor som inte förstår och inte vill acceptera denna biologiska insikt, kan jag stundom förtvivla.

På toppen av en allt större global pyramid sitter det nämligen ofta dubbelt uppblåsta bakterier. De vägrar acceptera biologiska fakta. De avskyr tanken på att de intet annat är än djurisk avkomma. De älskar i stället att tro att de representerar någon stor Gud på jorden och som därför, likt nu senast bin Laden och Bush, rättfärdigar sina mordiska handlingar med denne Gud - som alltid är den andres Djävul. Hur många gånger sa inte Bush “God bless American soldiers” när dessa anföll Irak. Och Saddam var inte bättre när han sa att “Gud befaller er att skära halsen av så många amerikaner ni kommer åt.”

Alla dessa “self-made men” på toppen av världsekonomin, alla dessa maktlystna politiker, alla dessa i sina egna ögon högrationella chefredaktörer och alla dessa - i de viktiga frågorna tysta - anslagsslavar på vetenskapens högsta nivå, de avskyr eller fruktar den enda människobild som kan förklarar deras eget beteende. Inte heller gillar de den som framför en sådan sanning.

4. Vetande.

Vetenskapen kan förvisso kritiseras för mycket. Men vetenskapliga fakta kan vi inte springa ifrån, hur mycket vi än försöker förneka dem.

I början av år 2001 publicerades människans genóm, det vill säga innehållet i hela vår DNA-spiral med drygt tre miljarder små segment, klumpade till kromosomer och gener.

Schimpansens genóm är ännu inte fullständigt kartlagd. Däremot musens. Den publicerades i december 2002. Mus och människa är de enda två däggdjur som vi i skrivande stund känner väl. Och släktskapen mellan oss är slående!

För cirka 75 miljoner år sedan hade vi samma föräldrar. Från dem har vi ärvt knappa 30.000 gener. 99 procent av musens 2,6 miljarder DNA-segment har sin motsvarighet hos oss, 85 procent av arvssegmenten har samma innehåll hos dem som hos oss. Mössen har till exempel fem tår och fotben som är precis desamma som hos oss. Enda skillnaden är att musens reglerings-DNA stänger av benens tillväxt på ett tidigare stadium än de gör hos oss.

Det gäller än mer huvudets tillväxt.

Musen har flera gener för att lukta sig fram till goda franska ostar medan vi har lite fler gener för intelligens, med vilken vi kan tillverka utsökta franska ostar, musafällor eller atombomber.

Annars är vi lika i nästan allt.

Men ge mig den uppblåste statsminister, näringslivsdirektör, chefredaktör eller ens musmördande medicinarprofessor som öppet vill erkänna att hans barn är nära släkt med mössens barn och att de alla har samma bakterier som förfäder.

Så är det dock.

5. Tro.

Det finns dock alltid en fråga till som vi ännu inte kan besvara. Det vet varje god vetenskapsman.

Vid invigningen av den “filosofiska parken” räddade jag Don Salvatore genom att peka på en inskrift från Socrates: “Ett vet jag, att jag intet vet”. På denna sista fråga svarar vetenskapsmannen “jag vet ännu inte”, den religiöse “Gud”. Må så vara!

Thomas Huxley, Darwins bulldog, myntade begreppet “agnostiker”, väl medveten om att påståenden om Guds existens inte går att motbevisa.

Personligen är jag övertygad om att mänskligheten behöver en ny världsbild byggd på en ny självförståelse. Delfis visa råd, “känn dig själv”, gäller än och det i än högre mån sedan atomvapnen kom till. Det kräver en större mänsklig ödmjukhet. Och den får vi, tror jag, genom att acceptera vårt djuriska ursprung. På det att vi bättre må kunna bekämpa de sämsta sidorna i detta arv.

Möjligt är dock att jag misstar mig. Möjligt är att denna sanning är för svår för många eller, än värre, farlig för våra samhällens stabilitet. Så har samhällstänkare ansett från de monoteistiska religionernas födelse i Egypten för drygt tretusen år sedan. Och så anser de med Leo Strauss’, för Bushs hökar så viktiga teorier, fortfarande.

Låt mig därför här i inledningen föreslå en liten kompromiss. Tänk på Michelangelos berömda bild i Sixtinska kapellet, den där Gud ger livsgnistan åt Adam.

Stoppa nu in en liten bakterie mellan Guds fingertopp och Adams. Då förstår ni vad jag menar.

Ännu vet vetenskapen inte hur livet kom till. Vi kan därför inte helt förkasta möjligheten av en Gud som skapade det första livet i form av en bakterie. Därefter är det dock evolutionen, med Darwins naturliga, och Mendels kulturella selektion av ärtor och människor med olika karaktärsegenskaper, som tagit över, och av musen gjort en schimpans och av schimpansen en Adam.

På det viset kan vi kanske tillfredsställa både den religiösa tron och den vetenskapliga sanningen.

Vilken innebär att alla vi som rakar oss på mornarna ser en uppblåst bakterie bakom spegelns schimpansansikten.

Och, viktigast av allt, bakom dem, våra älskade avbilder av Gudomliga väsen.

6. En resa i tankens värld.

Att komma fram till en sådan förlåtande och förhoppningsvis fredsskapande världsbild har inte varit lätt för mig.

Hur jag, genom ett halvt sekels tankeresa har nått slika insikter är grundtemat för denna lilla memoarbok från en, som numera är djupt övertygad om att intet annat vara än en uppblåst bakterie och en ödets lekboll.

Således, glad läsning och förlåt - på förhand - en eller annan provokatorisk gliring eller sanning. [2]

Capri i juli 2003.



[1] Mary-Claire King & A.C. Wilson, “Evolution at Two Levels in Humans and Chimpanzees.” Science vol. 188, 11 April 1975, pp. 107-116.

[2] Är läsaren intresserad av mera text finns sådan på www.capriinstitute.org . Alla kommentarer är välkomna till adler.karlsson@capri.it

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems